Andra dagen med Femåringens nässelutslag. Fortfarande utslag över hela kroppen:


Femåringen har nog sovit 5-6 timmar inatt iallafall, hans mor en eller två.

Har fått i honom lite frukost, riktig hälsokost.

Hela fem kex och 1/3 Mer. Sedan kom hans pappa förbi och vi hjälptes åt med morgonens medicinering. Resultatet blev att hans pappa blev snyggt skallad och jag sparkad på benen och Femåringen fick i sig sin medicin. När man är så duktig förtjänar man efterrätt fast klockan bara är 06.47.

Klockan 23.57 inatt kom Femåringen till min säng och jag trodde han höll på att dö. Han hade utslag över hela kroppen, grät och kliade sig.

Klockan 01.12 ringde jag Sjukvårdsupplysningen.

Klockan 04.10 anlände vi till akuten.

Raka vägen in på ett rum fullt med leksaker. Inget intresserade Femåringen. Jag gillade den stora Scooby Doo-dockan. Tvångsmedicinering och floder av tårar gjorde honom lite piggare. Sticket i fingret fällde enstaka tårar, men gick rätt bra.

Klockan 07.37 åkte vi hem.

Nässelutslag över hela (!) kroppen på en femåring är ingen höjdare. Vet inte orsaken och kan således inte förebygga om det skulle varit något han åt. Just nu har de flesta utslag dämpat sig lite förrutom de på fötterna som är ohyggliga.

Han ska vara luftigt klädd, just nu i kallingar och stor tröja. Han ska inte svettas, alltså inga skor eller overaller. Han ska dricka mycket vatten, vilket blir saft. Han ska bli trött av sin medicin, vilket han inte alls blir.

Mamma däremot, är väldigt trött. Tur att Gudmodern flyttat närmare och gillar spela tv-spel.

Uppdatering1.

Klockan 16.17 var det dags igen för ett besök på akuten. Hysteriska magkramper och feber kombinerat med dessa hysteriskt kliande och kroppstäckande nässelutslag. Som den stabila och utvilade mamma jag är, började jag gråta på akuten. Har inga krafter kvar. Det skär i hjärtat när jag måste hålla fast min älskade Femåring stenhårt för att han ska få i sig den medicin han behöver. Oron håller mig på tå hela tiden.

Resultatet av besök nummer 2, blev som besök nummer 1, förrutom att de nu konstaterade att han inte ätit på hela dagen mer eller mindre. Nähä? Hade jag ingen aning om.

Försökte få i honom en ostmacka för 20 minuter sedan. Två tuggor och sedan en 8-meters sprintlopp till toaletten för att kräkas. Fick iallafall i honom en halvt glas vatten innan han somnade för 11 minuter sedan.

 Nu ska jag äta middag och sedan sova.

Uppdatering 2.

Fel hade jag. Femåringen är nu vaken. Middagen kallnar i köket.

- Det bor kräks i min mage hela tiden.

Ska nu sova bredvid Femåringen. Middagen kan jag värma en annan dag.

I fredags satte sig Pojkvännen och jag i bilen för att åka till hans föräldrar i Småland över helgen. Resan höll på att få ett oväntat slut när vi stannar till i Tystberga för att köpa godis. Min norrländska radar ser då följande:

VA?? Hur kan jag missat Frasses intåg i södra Sverige? Efter ett antal tjatningar, ögonblink och komplimanger, fick Pojkvännen mig att förstå att vi bara en halvtimme tidigare ätit lunch och under inga som helst omständigheter hade för avsikt att äta middag redan.

Ett antal mil senare, i Mantorp, registrerar min radar samma fenomen: ännu ett Frasses! Fortfarande påstår Pojkvännen att det absolut inte är dags att äta redan men lovar att vi på hemvägen ska stanna till där.

Besöket hos svärföräldrarna gick inte bara bra, det var riktigt roligt! Svärmor lagar mat som inte är av denna världen och serverar gladeligen både vin och goda kakor. Svärfar är väldigt lik Pojkvännen, både i ordningssinne och humor. Bland annat så sa Svärfar när han satt på en stol och rakade sig:

- Jag bidrar nu till stadens förskönande!

I snöovädret i går morse, gav vi oss av norrut igen och Pojkvännen höll sitt ord:

Ett skrovmål!

Idag fick jag ha knott-träningen själv eftersom Muskelkvinnan fött barn nummer 6. Eller var det foten hon stukat?

Sju spelare anslöt: Fyra 5-åringar, två 4-åringar och en 3-åring. Fruktansvärt söta allihopa.

Det första vi pratade om var vad man INTE får göra (med en basketboll):

- Man för inte sitta på basketbollen
- Man får inte heller sparka på basketbollen
- Man får inte heller knuffa omkull varandra hårt
- Man får absolut inte spruta olja på varandra i ansiktet eller ögonen för då måste man gå och tvätta sig.

Igår åkte Knyppelfröken och Annänänäs på kurs till Storstan. På hemmaplan fick jag och Spikskon hålla ställningarna i dessa högt ansedda och kompetenta lärares respektive klasser.

Idag fick vi berättat för oss vad de gjort:

- Först började de med att komma till Storstan 40 minuter försent och virra runt på den stora stationen. I samma veva ringde Knyppelfröken mig för att informera mig om att man inte får leka "Herren på täppan på rasterna. Asgarvet hade redan hunnit före dock.

- De hittade inte ett endaste pendeltåg som gick dit de skulle. Anännänäs som alltid är väl förberedd, hade skrivit ut att information de fått om kursen. Och lämnat den hemma i väskan. Stackars Anännänäs man fick springa runt med frugan i luren och leta, leta och åter leta papperna. Och finna dem.

- 30 minuter försenade, anländer de till kursen och kommer mitt i fikat. Fika alltså.

- Lunch. Nått med kyckling (minns själv inte vad).

- Fika.

- Shopping. Knyppelfröken köpte tröjor och kjolar i massor.

- Puben.

- Tåg hem.

Men? Kursen då? Lärde de sig nått? Fick de göra nått? Jo. Så här berättade Anännänäs:

- Den där j-a skruven fick jag aldrig dit. F-n också. Å hon där, Knyppelfröken, bara satt och klarade allt och fick beröm! Hela tiden!  Men min första lilla f-bannade skruv, den bara hoppade ur hela tiden. Till slut fick jag räcka upp handen och säga "Magistern, kan jag få lite hjälp?". Å Knyppelfröken hon bara satt där med sin färdiga lilla j-a motor....

Jag vill också åka på kurs. Med ovanstående kollegor. Verkar vara samma nivå som första hjälpen-utbildningen med Asgarvet, Spikskon och Moppetanten.

Gårdagens träning gick lite sopigt för min egen del. Trött i hjärnan gav resultatet att jag glömde bort vad jag skulle göra. Tung i kroppen var jag också, kändes svårt att springa, kanske för att jag inte tränat på två veckor.

Vi värmer alltid upp med layups (för er äldre heter det "tvåtaktare"). Sex spelare väljer varsin layup och alla gör dessa två gånger innan vi byter. Vi gör dock layups med ljudeffekter. Kan låta så här ungefär:

- Offfff!
- Aj!
- Ojoj!
- Fan!
- Var tog bollen vägen?
- YES!
- Å jävlar!
- Ooops....
- Ojdå, så tokigt!
- NEEEEEJ!
- Äntligen!

Och så vidare. Riktigt intressanta ord kan man nog också lära sig om man står tillräckligt nära.

Pojkvännen var med på träningen som publik och snabbt blev han av Muskelkvinnan inlurad att hålla i lite övningar. Eller är det vi alla spelare som luras? Han får oss att göra det ena konstiga efter det andra. Igår skulle vi till exempel springa jättefort och samtidigt slå passningar jättelångt med båda händerna. Han får oss att bestämma roller i ett break och att träna på vårat anfall, fast vi knappt vet om att det är det vi tränar på. Ett par månader till så är vi otroligt finslipade och redo för vilka utmaningar som helst.

Man kan nästan förklara våra framgångar så här (iallafall om man är tv-spelare):

Från början såg vi ut som Super Mario gjorde 1986 då han gjorde kometkarriär på 8-bits Nintendo. Nu finslipar vi och ordnar till och dammar av kunskaper och lär oss nya saker fast vi är gamla, precis som Mario också gjort under dessa 20 år. Detta kan man illustrera så här:

 --------->

Först hade vi inte så mycket i bagaget att använda och vi var rätt kantiga och bångstyriga. Men nu är vi på väg mot eleganta, smidiga lösningar och våra hemliga vapen blir bara fler och fler.


Spelet gick inte så bra. Mitt lag bollade mest gris, vi hade lite för dåligt tålamod och ville lite för mycket. Men det var kul ändå. På slutet ska Muskelkvinnan gå in på en retur och plötsligt ligger hon på på golvet, mitt i tresekundersområdet och vrålar. Det lät EXAKT som om barn nummer 6 var på väg, så för säkerhets skull sprang Lilla O dit och kikade. Inget barn på ingående. Vi drog en lättad suck allihopa. Dock en tokstukad fot konstateras snabbt. Läs Muskelkvinnans egen ord om händelsen här.

Muskelkvinnan är ju till vardags en väldigt beskedlig ung dam som inte gör en fluga förnär och är väldans snäll. Hade man träffat henne för första gången igår, hade man inte haft en chans att tro detta. Så många svordomar och fula ord och fruktansvärda avgrundsskrik som kom från hennes mun, har jag aldrig hört maken till. Pojkvännen chockades svårt, men återhämtade sig efter en stunds text-tv-tittande när vi väl kom hem.

Nu har jag tänkt passa på att berömma en av mina lagkamrater. Louise. Tokskön spelstil! Och igår kom jag äntligen på vem hon liknar: Scottie Pippen!

Det är ju klockrent! Samma kroppsrörelser, samma attacker mot korgen, samma snabba halvdistansskytte. Skillnaden är väl bara att Pippen spelat en herrans massa år i NBA och vunnit minst 6 mästerskapstitlar. Sen har han lite kortare hår också.

Igår vid tio över 16, slog den till igen med samma kraft som för bara några dagar sedan.

Tandvärken.

Har än en gång sovit noll minuter och ska snart åka och jobba. Underbart att börja dagen 06.15.

Varje minut hela natten har jag tagit en klunk iskallt vatten, gurglat runt kring den onda tanden och sedan spottat ut i ett annat glas. Ibland hann det gå hela två minuter innan värken tokmolade i min överkäke. Då kunde jag nästan hinna somna. Fast det gjorde jag aldrig.

Utan sömn, med en diet på Alvedon, Ipren och mosad Magnecyl, tar jag denna dag med stormsteg. Eller myrsteg. Bara två timmar och tjugonio minuter kvar till tandläkaren öppnar...

Uppdatering.

Tandläkaren hade ingen tom tid men han tillverkade en åt mig, ska dit klockan 15.00. Tur att vi inte har så rörigt på jobbet alls redan innan jag behövde vikarie för mig själv. Eftersom Rivjärnet blitt lärare, så ska EttanEtt vikariera för henne. Men EttanTvå behöver vabba imorgon, så EttanEtt måste istället planera idag och EttanTvå får vara EttanEtt som skulle varit Rivjärnet. Pedagogen ska på möte och ersätts av Arbetstränaren. Och sedan när jag åker till tandläkaren, hoppar nyblivna läraren Rivjärnet tillbaks in på fritids tillsammans med EttanTvå som vikarierar för henne...

Å imorgon ska jag på möte och Rivjärnet är ju lärare så jag ersätts av Schäfern och Rivjärnet ersätts inte alls.

Jobbet är spännande just nu.

Förresten ska man inte få tandvärk efter klockan 17.00 på kvällen eller innan 08.00 på morgonen, för då finns det faktiskt ingen hjälp att få. Inte på distriktsjouren, inte på vårdcentralen, inte på akuten. En sköterska sa till mig igår i telefonen att "om jag bara hade LITE ont i en tand, fick jag faktiskt vänta till kommande dag". Pucko.

Nu är det dags igen. Fem kilo mindre inom en snart framtid. Ska röra på mig mer och äta ännu bättre. Inga onödiga saker ska in i min mun. Bort med mellanmålet tillsammans med barnen på jobbet. Bort med backningen i matsalen om den inte ska innehålla bara grönsaker. Tre gånger i veckan ska jag röra på mig utanför lägenhetens alla väggar.

Häpp!

Nu kan jag titulera mig "baskettränare" igen. Muskelkvinnan och jag höll idag den första träningen vi någonsin hållit på denna nivå. Insåg snabbt att jag måste skaffa bättre övningsförråd. Vi hade två fyraåringar, tre femåringar, två sjuåringar och en hjälpande nioåring.


Här är jag och hela gänget. Helt underbara barn! Fyra kände jag redan, den ena min egen Femåring, Muskelkvinnans Fyraåring och Sjuåring och Lilla O:s Sjuåring, men de andra tre hoppas jag innerligt återkommer nästa vecka!

Att koncentrera sig på något i en hel timme är ibland till och med för mig överkurs och för dessa barn fanns det inte ens i tankevärlden. Fyraåringen konstaterade snabbt att han ville inte alls vara med på det vi andra gjorde utan ville göra vad han ville. Till exempel klättra på Muskelkvinnans rygg. En annan fyraåring var så blyg och försynt så hälften vore nog. En femåring hade tappat sex tänder och en annan femåring pratade bara om fotboll.

Träningen var dock väldigt jobbig. Eller iallafall behövdes det drickas massa vatten.

Femåringen hade dagen till ära en ny vattenflaska, som han snabbt drack ur i tid och otid.


Fyraåringen är rutinerad på det här med blogg-bilder och kastade snabbt en hand för ena ögat.

Träningen var högintressant ur publiksynpunkt. Tror vi som mest hade 17 åskådare. Vissa mer intresserade än andra av vad som försigick på planen.


Här ser vi Lilla O djupt försjunken i en bok om basketens grunder. Eller? Vi vänder och tittar.


Fel. Fel. Fel. Hon försöker visst lära sig att äta meningsfull mat. Själv äter jag hellre god mat.

Jag längtar redan till träningen om en vecka!

Har nu lekt i snön med Femåringen i över en timme. Två snögubbar bidde det:




Den andra kanske mer blev en korsning mellan en snögubbe och en snöängel. Å eftersom det inte är kramsnö utan minusgradersnö, så är den första snögubben faktiskt bara 20 centimeter hög.

Men oj vad jag älskar snön!

Det började snöa igår och har fortfarande inte slutat. Det snöar uppifrån och ner, från höger till vänster, från vänster till höger och ibland också nerifrån och upp. Så härligt! Tog på mig täckbyxor, pimpelvantar, kängor, jacka och mössa och stoppade kameran i fickan på vägen till Matvarubutiken.


På vägen till butiken hittade jag min bil!


Uppskattningsvis var det cirka 20 centimeter snö på den. Tog bort det mesta men det ligger nu ett lager till, fast tunnare, över hela bilen. Härligt!


Är inte snö vackert?


För att inte tala om bara små snöflingor som singlar ner från skyn.

Min systerdotter Tvååringen beskrev snöandet så här i julas:

- Snön faller. I luften. På marken. BANK! AAJ!

Vad skådar mitt öga utanför köksfönstret?


Plötsligt börjar jag hoppa och studsa och sjunga en sång jag inte ens kan mer än titeln på. Wikipediar man på "Hej mitt vinterland" får man veta att det är en svensk julsång med texten skriven av Britt Lindeborg. Bland annat har Agneta Fältskog och Magnus Carlsson sjungit in den.

Slut sidospår.

VI HAR SNÖ! Detta är utsikten från min balkong:


Och det snöar fortfarande!

Äntligen hemma. Fast utan Martin Timell. Haha. Min tandläkare sa till mig idag att eftersom jag kunde skratta, var jag iallafall inte döende och det var positiv.

Hur gick det då? Vet inte. Varken jag eller tandläkaren vet ännu. Jag är nämligen fortfarande tokbedövad i hela vänster ansikte. För säkerhets skull har jag ätit middag fast man inte ska äta när man är bedövad. Vil inte riskera att jag inte kommer kunna äta när bedövningen släppt för att jag kanske fortfarande har skitont.

Hur gick det då? Jo. Tandläkaren skrattade åt mig när han såg mig. Jag led. Jag har lidit hela dagen och en timme innan 14.40 kom magontet. Tandläkaren försöker förklara för mig att jag ska hälsa på honom lite oftare, men jag vill verkligen inte det. Inte på en endaste liten fläck.

Upp i stolen och gapa. Han blåste med vatten och luft, han tog hovraspar i alla de former och rispade och raspade. Allt han fick till svar, vad han är gjorde var:

- AAAJJ!

Snart konstaterar han att jag har väldigt, väldigt ont, oavsett vad han gör. Därför bedövar han min vänsta överkäke med tre sprutor. Han ger sig på den tand vi alla tror spökar och upptäcker att den inte alls spökar som det verkar. Han bedövar min vänstra underkäke med lika många sprutor och ger sig på den halvt synliga visdomstanden. Liiitet hål. För litet för att åsamka mig denna smärta. Dock behövs tre sprutor till och två svängar till väntrummet innan han får tillåtelse att stoppa in borrmaskinen i min mun.

Han var fundersam hela mitt 1,5 timmes långa besök. Han petade, mekkade, tittade och röntgade en herrans massa bilder. Tandläkaregrannen kom in för att hjälpa till. De vända röntgenplåtarna upp och ner. Utan resultat. Han kunde inte vara säker på att han hittat roten till allt ont. Däremot försökte han hela tiden vara social och föra ett samtal med mig där jag låg med tre gummihandsklädda fingrar i munnen, en sugarsnigel, en borrmaskin och en spottsugare.

- Ska du jobba imorgon?
- Hnohno.
- När börjar du?
- Hatt höe hio.

Och så vidare.

Fortfarande i detta nu, en timme och fyrtio minuter efter att jag lämnat tandläkarmottagningen, har bedövningen inte släppt. Inte ens funderat på att släppa.

Uppdatering.

Smärtan är bort. Helt till och med tror jag. Fast jag är lite rädd för att äta och kanske upptäcka motsatsen. Fast just nu gör det noll ont. Jiho!

Igår eftermiddag slog den till igen, tandvärken. Har tid om två veckor hos min tandläkare men det är bara glömma. Värken värker verkligen. Alvedon biter inte det minsta, tandvärken bara skrattar åt de små vita som trillar ner i magen. Magen däremot, skrattar inte, den vänder sig.

Botemedlet eller lindringen, är att gurgla i iskallt vatten. Och det har jag gjort. HELA natten. Har sovit ingenting alls. Inte ens liksom tio minuter. Döremot har jag nog druckit tio liter vatten. Och sprungit på toaletten tio miljarder gånger.

Finns absolut ingen återvändo. 08.00 ringer jag tandläkare efter tandläkare efter tandläkare. Jag måste få hjälp. Händerna skakar, kroppen kallsvettas och magen protesterar mot alla Alvedon jag förgäves tryckt i mig.

Det här blir en intressant dag.

Uppdatering.

Fy f-n! Jag har sjukt ont i tänderna. Minst två av dem ska åtgärdas, men det gör ont i tretton ungefär. Å ingen mat kunde jag äta i matsalen heller, pillret jag fick av Rivjärnet slutade verka lägligt till jag satt mig till bords. Så nu väntar jag på att klockan ska bli 14.40 och jag får sätta mig bekvämt tillrätta i tandläkarstolen...

Imorse fick jag frågan om jag kunde vikariera för EttanEtt imorgon eftersom hon vabbar. Klart jag kan! Problemet dyker upp två minuter senare när en klocka ringer lååångt bort i mitt huvud, då jag inser att jag samma dag vikarierar för Motorcyklisten som åker på utbildning. Hittar redan på Vikarien som kan vara Motorcyklist för en dag, så var det problemet löst.

Knyppelfröken i sin tur, knorrar när hon får beskedet om att jag ska vara EttanEtt. Vi måste få vår planering på morgonen tillsammans. Letar redan på Spikskon och erbjuder henne att vicka för mig en timme imorgon som EttanEtt så jag och Knyppelfröken får planera. Hon knorrar. Klassen hon är i kommer troligen ha skeppsbrott i klassrummet, så det fungerar inte. Får tips om Asgarvet.

Finner Asgarvet i kopieringsrummet. Går bet. Hon har fått för sig att hon ska arbeta mer aktivit på förmiddagarna och har numera uppbokade halvklasslektioner i skogen (fråga mig inte varför). Fortfarande har jag planering i en byggnad med Knyppelfröken samtidigt som jag är EttanEtt i ett annat hus.

Rivjärnet! Rivjärnet kan säkert! Springer över skolgården och kastar mig in i Rivjärnets klassrum. Yes! Hon tar det. Med förbehållet att om Schäfern kan ta det (han är ännu inte tillfrågad eftersom han är på rymmen fram till efter lunch), får han det, eftersom hon behövs i klassen. När detta besked når Rivjärnets klasslärare Orienteraren, håller hon hårt i Rivjärnet och säger med ilsken blick:

- Försök inte ta mitt Rivjärn!

Och nu sitter jag på min obefintliga rast och bloggar, samtidigt som jag skriver ut material till Anännänäs som hon ska kolla igenom och se om det är intressant att jag kommer och pratar i hennes klass om det. Vi skulle kunna prata med varandra om materialet, men vi hinner nog inte sätta oss ner tillsammans innan påsk.

Egentligen borde jag nog vara inne på min ordinarie arbetsplats och planera med Rivjärnet just nu. Jag går.

Uppdatering.

Schäfern är nu inbokad på att vara EttanEtt en timme imorgon. Samtidigt som jag fick tag på honom i ärendet, undrade han om det var jag som blockerade skrivaren på Huset. Materialet jag skulle skriva ut till Anännänäs, strejkade och skrivaren bara blinkade, blinkade och tuggade. Efter många om och men, kom vi fram till att Schäferns dator är av raketklass och den i personalutrymmet som en skrivmaskin.

Ett försök att referera gårdagens möte för Andra Fritidset, hamnade i en diskussion om huruvida Asgarvet verkligen är tredje äldst på skolan, om det är diskriminering om man inte når upp till lysknappen eller om man kan åka på en kurs om diskrimineringsförbud om man blivit diskriminerad och inte ens fått det allmänna utskicket i frågan.

Borde man inte få mer betalt för sånt här eller är det just det här som får en att tycka att det är okej att inte bli rik på sitt jobb?

En månad innan jul diskuterades kost och hälsa i personalrummet på jobbet. På dagens julgransplundring i jobbets regi, kom ämnet upp igen. Kanske för att vi vuxna stod och vaknade fikabordet medans barnen sprang runt.

EttanEtt kom med den glada nyheten att det numera inte hänger något alls på motionscykeln. Hon trodde att hon kanske skulle ta sig en sväng på den ikväll. Det tror inte jag.

Idrottsläraren kan inte alls tänka på varken motion eller kost just nu, eftersom hon är chokladbesatt.

EttanTvå var mäkta stolt över sig själv, för i tre dagar i rad nu har hon tänkt på att hon kanske borde äta bättre.

Själv längtar jag mest efter en kebabtallrik just nu. Eller en american pan pizza.

Idag var det dags för match igen för klubbens mest vinstrika lag på seniorsidan. Mitt mål med dagens match var att ta mig igenom hela uppvärmingen. Och jag klarade det!

Min egen statistik från matchen saknas, detta på grund av en vass armbåge i vänster höft-trakt som fortfarande irriterar mig och gjorde att jag inte alls kunde räkna längre. Två ordentliga blockar noterade iallafall Pojkvännen.

Match vanns av oss med ungefär 40 poäng. Motståndarna kom från grannstaden en bit bort och var tyvärr bara fem stycken, vilket gjorde att de hade lite svårt att orka på slutet.

Spelet såg bra ut. Idag spelade vi för första gången ett riktigt tokbra lagförsvar! Även om nu motståndarlagets coach förväxlade vårt (ibland) lite slappa man-man med en zon i mitten av andra.

Elitidrottaren alias Lillebror fann i publiken och kommenterade matchen ungefär så här:

"Det här var helt klart över förväntan. Ibland såg det ju till och med ut som att ni hade stenkoll på vad ni gjorde. Fast ni har ju en salig blandning med spelstilar i laget. Och du, du slajdade ju en gång i första perioden!".

Häpp! Godkänt alltså. Pojkvännen gav efter matchen Muskelkvinnan en komplimang så hon blev alldeles bubblig i huvudet och hade svårt att komma sig in i duschen. Lilla O kastade ur sig en urfånig kommentar om att hon "är för gammalt för att förstå" när hon sprang fel en endaste gång under matchen.

Skulle kunna lyfta fram alla i laget med några saker, men mest impad blev jag nog av Veros försvar.

Å vi hade coach igen förresten! Snus-Per hade bara fyra andra matcher att coacha denna helg, så en mer eller mindre gjorde inget. Speciellt när man får coacha ett sånt otroligt bra lag!

Varje gång jag åker upp till Skellefteå måste jag göa ett besök på Frasses. När skylten tornade upp sig för sonen och mig gick en rysning genom kroppen.


Vilken underbar måltid som väntade mitt i all julmat! På Frasses äter man skrov, superskrov eller megaskrov, det  vill säga, hamburgare med pommes frites.



Vilken fröjd för ögat! Att äta hamburgare i Norrland är inte som att äta hamburgare söderut. I norr har man bordsskick och äter med bestick.



Tolvåringen och Sextonåringen följde med upp på semester förra sommaren och det roligaste de var med om var just detta, att man åt hamburgare med bestick. De skrattar än idag åt det!

Fick igår höra talas om en annan maträtt som blivit poppis i hemstaden: Calzskrove. En erkänt bra pizzeria har korsat ett skrov med en calzone:


(Läs mer här).

Tyvärr känns det som ett måste att testa denna hamburger-pommes-pizza.

I min "En är falsk, fyra är rätt" kunde man läsa om att jag känner en tjej som åkt hiss med Larry Bird. Detta två gånger till och med.

Har nu ett till "Jag mötte Lassie" som inte går av för hackor:

Jag känner en tjej som dansat med Roger Moore. På riktigt. När hon berättade detta, tänkte jag att jag måste ju hitta bildbevis och gav mig ut på nätet.


Nja. Den kan det inte vara. Hon sa att hon dansade ensam med honom. Jag letar vidare.


Nope. Den kan det inte heller vara. Hon sa att hon var ung och då måste han nog också varit betydligt yngre, även om detta helt klart ser ut som en dansbild. Leta, leta.


Hmm. Skulle denna bild vara den rätta, så har hon opererat öronen sedan dansen. Leta mera.



Det här är det närmaste jag kommer. Visst ser det ut som de har dansat iallafall? Sen känner jag kanske inte Valerie Leon ("Never Say Never Again", "The Spy Who Loved Me") personligen, men jag känner alltså en tjej som har något gemensamt med Valerie Leon, båda har haft armarna runt Roger Moore!

Detta hände troligen på det glada 60-talet eller kanske 70-talet, i Monaco, på ett betonglöv!

Vad lite man vet om sina kollegor egentligen...

Fick skit av Lilla O efter förra träningen eftersom jag inte skrev någon träningsrapport, så här kommer en rapport från gårdagen.

Stor uppslutning, en ny spelare som jag snart skulle bli varse att hon vill man inte alls ha på andra laget, bara på sitt eget.

Igen kupp genomfördes denna träning, jag hade vändbart linne med mig och blev således på blåa laget. Kuppmakaren hamnade i vita och gjorde för mycket poäng mot oss.

Ringklockan behagade arbeta även denna gång, men hade en god ersättare i Kapten. Ser ut precis som när hon var aktiv, liksom skrider/glider fram i luften. Och är sjukt stark. Riktigt roligt att fightas med henne under korgarna.

Blixten, den nya tjejen, var överallt, hela tiden och makalöst snabb. Nästa träning ska hon vara på mitt lag.

Spelet ser bättre och bättre ut, vi börjar hitta strukturer och rörelser som för tre månader sedan inte ens var begrepp hos de flesta.

Slajdade för många gånger, för djupt ner, ont i låren idag. Men kul var det.

Match på lördag, hoppas på att få spela.

Förresten ska jag bli baskettränare igen!

Här kommer då det otroligt efterlängtade facit på lördagens kunskaps-quiz:

1. Det stämmer att jag som tolvåring i årskurs 6 var 190 cm lång. Beckis skryter fortfarande om sin 190 cm långa center som i årskurs 7 sköt hopptreor med herrboll.

2. Att jag virkat tretton dukar är också korrekt. Bästigrannen slår huvudet på spiken när hon skriver att jag går in för saker jag gör. Fick lära mig virka i sjuan och virkade och virkade och virkade. Tyvärr har jag inget bildbevis här, men ska kolla om inte min käre mor har nån duk att skicka ner. Alla dukar var identiska så när som på färgen.

3. Att jag känner en tjej som åkt hiss med Larry Bird stämmer också. Min goda vän Amerikanskan, som spelade här i Världsmetropolen förra säsongen, har åkt hiss med honom. Två gånger! På träningsläger i Indiana. Jag är mäkta stolt över denna "Jag-mötte-Lassie".

4. Att jag studerat på Östasiatiska programmet i Uppsala är tokfel. Studerat i Uppsala har jag gjort, men bara fristående kurser i kinesiska (A-C) samt historia. Sedan har jag flitigt studerat alla nationer från topp till tå och övrigt uteliv också.

5. Klassresan till Bulgarien är också rätt. I årskurs 3 på gymnasiet skralmade vi ihop till en vecka i Sunny Beach. Detta var veckan INNAN alla andra åkte dit och väldigt, väldigt få restauranger var öppna. Filtigast besökt var puben "Röda Renen" (som vi senare upptäckte hette "Red Lion").

Det här innebär alltså att Anna är den lyckliga vinnaren av en fisketur på Mälaren i sommar! Stort grattis!

Det är nog inte nån hemlighet för någon att jag älskar Lego. Min son går i mina fotspår och bara njuter av klossarna. Inte nog med detta. Fotot nedan tog jag 23.17 innan jag gick och lade mig igår kväll:


Tolvåringen och Sextonåringen fortsatte bygga på vår legostad långt efter att Femåringen hade somnat. Julgranen kastades ut på fredag eftermiddag och sedan gjordes plats för bygget.

Idag, klockan 14,23, togs fotot nedan:


Jag tror att dessa underbara legogalna tjejer sovit ett par timmar, iallafall mellan 06.28 (då Femåringen vaknade) och 9.30 då de kom ut från sovrummet.

Pojkvännen var lite svårflörtad till detta bygge, fast vi erbjöd honom en egen legolåda att rota runt i. Undrar om Pojkvännen egentligen vet vad han gett sig in på; fyra legogalningar i samma familj att tampas med!

På kommando av Muskelkvinnan och med inspiration av Lilla O, kommer nu här fem påståenden om mig, fyra stämmer och ett är tokfel.

1. Jag var 190 cm lång redan som 12-åring.

2. Jag har virkat tretton dukar.

3. Jag känner en tjej som har åkt hiss med Larry Bird.

4. Jag har studerat på Östasiatiska programmet i Uppsala.

5. Jag har varit på klassresa i Bulgarien 1996.

Alla som nu gissar rätt, kommer skrivas ner på små lappar och läggas i en fiskehåv. En vinnare kommer dras som vinner en fisketur på Mälaren i sommar.

Idag packades alla tre barnen in i bilen för avfärd mot årets första båtflyttning. Först åkte vi till Moppetanten för att låna Gös-Kalles gröna borrmaskin (Moppetantens är orange). Varmt välkomnade blev vi av familjens tillskott, Gös-Kalles hund.... oj. Hunden hette inget. Eller jag glömde nog fråga, blev överraskad av att den kom nått stort och svart springande skällande mot mig i dörren. Tyckte nog att katten växt till sig över julen.

Hur som helst, sedan åkte vi och hyrde samma båtkärra som vi använde och tog upp båten med (alldeles för tidigt eftersom isen fortfarande INTE lagt sig kring varken Rinkebybryggan där Asgarvet brukar ha sin båt, eller kring Lindingö-bryggan där vi och Moppetanten/Gös-Kalle brukar ligga). För övrigt så är det alldeles för billigt att hyra båtkärror.

Med 30-kärran på släp, körde vi hem till Lill-Schäfern för båthämtning. Fick assistens av Lill-Schäfern att hålla emot och lyfta, lite tungt emellanåt men inte förrän vi var klara, kom vi på att det satt två starka karlar inne i värmen i huset. Barnen sprang runt och lekte och hittade en midsommarstång att dansa kring.

Båten ligger numera i ett eget stort utrymme inhyst i Pojkvännens arbetes filials nya lokal i Världsmetropolen. Pojkvännen funderade redan nu efter middagen (bestående av chips, grillad kyckling och potatissallad) på att åka till båten och se hur den mår och mecka lite.

Längtar redan nu efter att lägga skönheten i vattnet igen. Ska bli spännande att se hur alla "nya" saker blir på båten: nya spöhållare, länspump, luckhålen.

Snart är det april....

Det nya året har knappt börjat innan man överhopas i media av alla som avgett löften till höger och vänster. De flesta löften handlar om motion och viktminskning. På nyårsafton fick jag ett sms från Moppetanten som avgett löftet att sluta röka. Jag avgav samma löfte: Jag ska också sluta röka.

Nyårsaftonen firades i goda vänners sällskap: Pojkvännen, Tolvåringen, Sextonåringen, Kapten och Polaren Brillo. Tolvåringen fick ny mobil i julklapp och pratade om denna konstant. Precis, OM telefonen, inte i telefonen. Hennes snälla pappa Pojkvännen gömde den vid ett tillfälle och det blev lite panikartat.

Maten som skulle serveras vad bland annat renskav i tunnbrödskorgar. NU kan jag göra tunnbrödskorgar, det kunde jag inte i söndags. Iallafall inte den första timmen. Hemligheten listade Sextonåringen ut, tålamod!

En mycket trevlig kväll med massa god mat, blev knappt några rester alls, bara sju tunna skivor fläskfilé. Satt bredvid Kapten som hade servettproblem, den åkte ner på golvet hela tiden. Fast normen för ettiketten för kvällen satte Pojkvännen direkt vid förrätten, när han hällde upp öl i vinglaset.

En basket/handbollsdisskussion dök snabbt upp och Pojkvännen och Kapten organiserade om ljuslyktor och servetter till en handbollsplan och försökte få Polaren Brillo på andra tankar. Gick inte.

Fyverkeri är viktigt för Tolvåringen. Pojkvännen hade byggt en tokfin raketrap i värsta NASA-stil och ett raket-kit hade köpts in.


Här ser vi Pojkvännen när han tänder den första raketen. Fotograf denna kväll var Polaren Brillo. Obsververa raketrampen! Denna ramp stod kvar dagen efter på nästan samma plats, hel även om någon annan också använt den. Duktiga medborgare osm vi är, gick vi tillbaka dagen efter och städade efter oss.


Tror att det här också skulle bli en bild på Pojkvännen men att han sprang iväg.


Tänt var det här! En raket i luften och alla följer den med blicken. Alla utom Tolvåringen som (stående i mitten) filmar med nya mobilen. Riktigt bra både bild och ljud. Raketavskjutandet gick bra, så när som på en klump med sju rör som skulle stå kvar på marken och skjuta upp grejer. Den ramlade efter två uppskjutningar och sköt sedan vilt omkring sig längst marken, både till höger och vänster om oss.


Sedan gick vi ner till ån och tittade på live-band, lyssnade på nyårsdikten, tittade på fyrverkerier ocj skålade i Pommac.

Min barndoms nyårsaftnar firades alltid hos min morbror i Umeå och mina föräldrar gör det fortfarande varje år. Mitt starkaste minne är från när jag var fem-sex år och verkligen inte ville äta löksoppa till förrätt (denna löksoppa serveras än i dag och jag har fortfarande svårt för allt vad löksoppa heter). Till denna förfärliga löksoppa serverades inget alls att dricka, även om läsken stod just innanför dörren. Lilla jag skulle vara smart och försöka få mig lite läsk till soppan och säger till min mamma:

-Mamma,kan inte jag få lite läsk till soppan? Den är sååå torr.

Sagt och gjort. Ett citat som följt mig i 25 år och årligen skrattas åt.