Världens Bästa Kicki

Har nu ikväll planerat 50-årsfest. Hur kul som helst. Filip höll sig vaken till kvart i tio (hann hem i sängen och läsa "Vem ska trösta Knyttet?") och jag är full av energi.

Snabbt ut på nätet och leta information, maila och fixa. Det hela bleknar väldans snabbt av teknikaliteter:

1. Jag saknar skrivare. Jag saknar skrivare. Jag saknar skrivare. Det är så man blir knäpp. Sitter och korr-läser på skärmen vilket jag gör obra. Försöker hålla ordning på vad jag lovat göra och inte genom knepiga anteckningar i min filofax, istället för att bara skriva ut de snabbt nedtecknade anteckningarna som kommit på mailen och "highlighta". Bah.

2. Min dator är galen. "Filspårningsfel45984" dyker upp och dödar datorn. Jag håller mig vid liv en stund, sen STENDÖTT.... Med modem och seg dator blir det ett heltidsjobb att skriva ett mail och hoppas det går iväg eller lägga ut inlägg på bloggen.

Jag behöver ett extraknäck så jag kan köpa mig ny dator och skrivare. Jag kan allt och det jag inte kan, lär jag mig snabbt. Några förslag?

Kan man önska sig 40-årspresenter i förväg av sina föräldrar fast man inte fyllt 30 ännu?

Oj vad denna sommar sprungit iväg! En veckas semester kvar och Filip är på intågande om en timme och en kvart.

Fast jag har absolut ingen ångest för att börja jobba eller att hösten kommer eller att det snart är jul, tvärtom, jag har hunnit med det jag har velat denna sommar och haft det tokbra. Ett axplock utan inbördes rangordning eller tidsföljd:

- Semester i 17 dagar i norr tillsammans med Filip
- Många dagar med mina föräldrar och systerdöttrar
- Fiskat en hel massa, både i norr och här nere. Min första gös väntar dock på sig, fästmannen har bärgat tre
- Tränat och tappat vikt
- Förlovat mig
- Återfått basketglädjen på planen
- Läst en massa
- Solat en hel dag på stranden med Sport-Mirre
- Äntligen fått flygfotot från Petiknäs till min vägg (har fått lirka massa med min svåger som också ville ha fotot)
-  Ätit gott med vänner
- Varit ute en hel gång på galej, då med delar av Finska Maffian
- Sovit
- Inlett mitt försök med att få Elitidrottsmannen till en ort närmare mig

Hmm. Finns säkert en massa mer som jag nu glömt. JEANS! Jag har ju hittat ett par jeans.

Ikväll ska jag hem till Snus-Per, för att (eventuellt) hjälpa till att planera en kommande 50-åring. På plats ska även Muskelkvinnan, Bagaren och Biggo vara. Biggo UTAN boll. Filip ska med också och röja.

Jag måste nu boka biljetter till den dramatiserade stadsvandringen.

Träningen avlöpte utan stora sensationer för min del. Hämmad av min tumme, både fysiskt och mentalt, sköt jag som en kratta. Trots att skotten innan träningen hade en tendens att oftare gå i än ur. Dock orkar jag springa mer än förr och jag slajdade mer denna träning än någon innan. Vilket kanske inte säger så mycket, men det är ett steg i rätt riktning.

Två nygamla stjärnor dök upp på träningen. Först ut var Snus-Per, som trots sin långa frånvaro från aktivt spel, gjorde succé! På slutet ökade han och spottade i den ena trean efter den andra. Fenan dök också upp och efter många om och men, lånade han ett träningslinne av mig och hoppade in i det vita laget. Dock rekomenderas riktiga shorts till nästa träning!
Båda dessa karlar visade igår att det sitter i ryggmärgen. Iallafall allt som har med boll och spelsinne att göra. Till konditionen finns mer att önska. Även för mig.

Elitidrottskvinnan gjorde en riktigt bra träning, hon är  god form för att köra igång säsongen på tisdag. Hon brejkade tillsammans med Bagarsonen så det stod härliga till.

Har nog löst barnvakt så jag kan träna nästa vecka också.

Ikväll är det dags för basketträning nummer fem i ordningen sedan jag började mitt nya liv. Förutsättningarna idag är lite annorlunda än tidigare:
 
- Jag är sju kilo lättare än jag var två veckor innan träning nummer 1
 
- Vänster tumme är ond och måste tejpas, antingen av just nu golfspelande pojkvän om han kommer dit i tid, eller av Biggo, orsaken till mitt lidande

- Ny spelare värvad: Elitidrottskvinnan. Som just nu ligger och sover halvnaken på min balkong där det är 39 grader varmt.

Vattenflaska? Ja. I bilen en tom 50 cl Cola Light-flaska om ingen norpat den. Annars får jag göra en utryckning till pojkvännens bil och återta mina andra flaskor som har varit på golfrunda med grabbarna idag.

Fortsättning följer.

Iallafall cirka 61 minuter av dagens träning var superkul. Sjutton deltagare varav nio tjejer. Bara snälla killar, inga divor eller egosar. Innan träningen sköt jag, som vanligt, i andra hallen och det gick grymt bra. Uppladdningen med en klase röda vinbär, två stycken svarta vinbär och sju hallon fungerade perfekt!

Lagindelningen var kanon, jag hamnade på Blixtens lag. Vi VANN första matchen vi spelade. Allt var frid och fröjd till ungefär 20.31. Jag spelar försvar på Biggo på "top of the key" ungefär. Hon fintar, jag fintar, hon fintar igen och står ett stenhårt overhead-pass rakt i huvudet på mig, från mindre än en meter! För er som inte känner Biggo så är hon faktiskt skitstark trots att hon är en gammal tant. Hur som helst så kastar jag (mitt nöt) refelxmässigt upp handen (vänster) för att skydda mig. Dumt.

Resultat: Fett stukad VÄNSTER tumme. Det sliter och ilar i vänster pekfinger också.

Saker jag (än så länge) upptäckt är svårt utan att använda vänster tumme:

- Knyta upp skor
- Greppa ratten i bilen
- Ta av sig en sport-bh
- Petavänster öra med tops
- Trycka på "space"-tangenten på datorn

Försöker nu dressera höger tumme att göra alla mellanslag, men den vill inte samarbeta.

På träningen hände en annan rolig sak. Tutan skulle bryta en passning genom tresekundersområdet och gör det genom att greppa bollen mellan knäna. När bollen väl är fångad, hoppar hon runt en stund tills hon inser att det är stegfel.

Slut rapport.

Tanken på smeknamn slog mig idag när jag vattnade kaninen, olivträdet och tog in posten hos Lilla O. Både Lilla O och hennes man Skotten, har riktiga namn. Inte bara de smeknamn vi kallar dem vi till vardags. Att Skotten inte hette sitt smeknamn har aldrig slagit mig.

Själv har jag varit smeknamnad hela mitt liv. Kicki. I och med att jag är lång, har jag fått höra "Flaggstången" också. Idag fick jag höra två andra:

- Löparen
- Bernaisesås-Kicki

Tutan kallade mig (på fullt allvar) "Löparen" idag på träningen. Vilket gjorde att jag sprang lite snabbare.

Min kollega Lohmanders-Kajsa ringde mig idag i ett ärende och berättade då att för att hennes man ska ha koll på vem Kicki jag är, så kallar hon mig "Bernaisesås-Kicki". Precis så som jag gjort med Kajsa för att min pojkvän ska veta vem hon är: Lohmanders-Kajsa. Efter den sjukt goda bernaisesåsen.

Kajsa förresten. Hon heter inte ens Kajsa egentligen. Hon heter Karin.

Idag är det onsdag, vilket innebär träning. Med boll. Första träningen UTAN varken Muskelkvinnan eller Lilla O. De semestrar på andra orter. Känner mig tvingad att godkänna deras semestrar eftersom jag varit borta i två veckor.

Har fyllt min moderna "vattenflaska" redan hemma, eftersom det var knepigt att få den fylld i de små handfaten på toaletterna i Bollstället. Dock måste jag hälla hälften över en kanin på vägen.

I övrigt går träningen och min viktminskning rätt bra. Har tappat fem kilo och har insett att när jag äter bättre, blir jag piggare...

Höll på att glömma! Gick in på Den Fina Modebutiken igår och, hör och häpna, jag hittade mig ett par jeans! På REA! Fanns ingen märkning om varken cirkel, triangel, kvadrat eller lyktstolpe. Liksom vanliga jeans. Kors i taket. Var nära på att köpa tre par likadana för att vara på den säkra sidan, men som tur var gjorde jag inte det. Idag behöver jag mina pengar till problem med myndigheter.

MEN jag har nya jeans!

Tanken slog mig häromkvällen när jag satt i båten och fiskade, att fiske, eller iallafall mitt fiske, är väldans okvinnligt. Först ska man se till att ha grävt mask och smutsat ner sig och pysslat om dem så det har det bra i maskburken.
Väl ute på sjön ska masken på kroken, hel eller delad (stora daggmaskar har grymma "jag-vill-inte-stickas-på-din-krok-muskler") och fingrarna snabbsköljes bara av i vattnet. Får man fisk, i detta fall aborrar, ska dessa krokas loss och återsättas om de är små eller brytas nacken på om det är tillräkligt stora att laga till.
När man bryter nacken på en fisk låter det som när man hårt stampar på näckebröd med en lite knäpp. Masken ska fixas till och flötet ut igen. Händerna? Sköljer man lite snabbt i vattnet och torkar av på byxorna. Så är man igång igen. Att händerna är smutsiga när man måste peta in håret under kepsen igen är inget man tänker på.

Byxor. Jag formligen ÄLSKAR mina fiskebyxor. För att inte tala om min fiskejacka. Det är som att ha på sig flanellpyjamas som är regntätt ungefär. Tokskönt.

Sista fisketuren i norr gav detta resultat:

Tycker att Bästisgrannens inlägg "Fiskelycka" demonstrerar fiskets okvinnlighet på et bra sätt: En morakniv i huvudet på en gädda.

När är jag då kvinnlig? När jag inte fiskar så klart. Jag känner mig nog kvinnlig till exempel när jag bär kjol, vilket inte alls är så lätt när man är orutinerad. Har inte övat på hela sommaren, varken på kjol eller ha handväska.

Kom över en bok häromdagen som heter "Etikettbok för tonåringar" (Corneliusson/Von Porat) och på sidan 133 under rubriken "Besvärliga kläder" står följande:

"När man valt kläder gäller det att kunna använda dem. Har du kort kjol? Sitt inte så att du visar trosorna hela kvällen. Fäll ihop benen oh vik dem åt sidan. Träna hemma framför spegeln. Över huvud taget måste man tänka på hur man sitter när man har kjol."

Det borde alltså följa med en instruktionsbok när man köper kjol!

Tacka vet jag mina fiskebyxor, min fiskejacka och min fiskeväska.

Åter på plats i söder sen någon dag. Skönt att vara hemma igen, även om jag önskar jag kunde vara borta längre.

Tåg även på hemvägen, när man kommer till Bastuträsk station (för er som aldrig varit i denna järnvägsknutsmetropol) är detta det första man ser:


Ett exklusivt gammalt stationshus... Väntrummet var öppet, så vi tog oss en liten titt, sonen och jag:

Väldans litet men jag kan ändå minnas från alla mina basketresor som ung att man kunde ha rät kul här ändå.

På baksidan av stationshuset inser man var man är, dock hade alla klockor på hela stationsområdet stannat på samma klockslag. Klockorna visade faktiskt rätt en gång under vår korta vistelse.


Ibland blir tåg försenade, då kan detta vara bra att ha:


Och i Boden är de inte heller sysslolösa:

Det är nog bara att ge upp, fylla trettio år om tre månader går absolut inte. Det handlar varken om kris eller panik. Det är festlokalen som är obefintlig. Det befintliga lokalen är en trea på 63 kvadrat. 29 personer har vistats i denna trea som mest, vilket innebär 21 personer i vardagsrummet, sex personer i köket och två på balkongen. Utrymmen som finns kvar är då:

- Två personer ryms i badrummet. Tre om nån sitter i badkaret
- Sju personer ryms i hallen så vida att ingen ska passera in eller ut ur lägenheten

Två sovrum finns kvar. Två karlar kan säkert leka med bilar i Filips rum. Helst vill jag inte ha nån alls i mitt sovrum.

Totalt kan jag bjuda 40 personer, mig själv inräknat. Går välan inte heller! Speciellt inte om det i inbjudan står:

"Hej!
Du och din man är bjudna på min trettioårsfest. Eftersom din man har barnasinnet kvar, placeras han vid parkeringshuset i barnrummet. Och eftersom du alltid springer på toaletten på fester, så får du sitta i badrummet. Ni måste komma innan 19, eftersom då kommer de sju gästerna som placerats i hallen. De går hem vid midnatt, först då får ni lämna festen".

Jag MÅSTE ha ett hus. Annars kan jag inte ha några stora fester. Eller "sociala tillställningar" är det nog snarare det handlar om. Att skryta om att man vill ha stora fester kanske inte är nått bra när man ska köpa hus.

Min son och hans morbror Elitidrottsmannen, har ikväll spelat Gamecube och lekt med lego. När sonen somnat, satt jag och morbrodern kvar och byggde...

När jag var liten, en sisådär 7-8 år kanske, åkte mina föräldrar ut och plockade bär och jag fick vara hos farmor. När de kom hem satt jag lycklig och väntade på dessa bär. Vad kunde det vara? Blåbär? Hallon? Jordgubbar kanske... Men ack vad jag hade fel. Så här såg hinkarna ut när de kom hem:


Jag minns än idag hur jag och min kusin gjorde "blä"-miner till dessa hjortron. De var förvisso vackra, men smakade surt och hade små stenar i sig som bara fastnade i tänderna. Sen satt alla äldre och njöt av dessa med glass och det överblivna kokade mamma sylt på. Sylt som jag aldrig någonsin åt.

Idag har jag blivit äldre och har avnjutit hjortron med grädde. Helt underbart! Även om jag nu håller relativt sträng diet, så var idag min "pausdag". Till middag beställdes det hem pizza från en pizzeria i närheten. Pizzerian har jag varit på otaliga gånger, fast då i skepnad av Röda Kiosken.
Röda Kiosken var "hang place no. 1" när jag var ung (eller yngre). Där åt jag min första Magnum (den som idag kallas "Classic" och var då tunnare, rundare och godare) och smakade mina första Sourcream & Onion-chips (som idag, odiskutabelt, är den största produkten inom chipskategorin på den svenska marknaden och jag äter knappt chips alls). Agneta som jobbade i kiosken och vars pappa ägde den, blev liksom en kompis och så snart det kom något nytt, var vi först att få provsmaka. Åt min första "sura klump" där också.

Åter till middagen. Pizzorna var riktigt goda, även om jag hellre sett att kiosken fått bestå.

Ett par dagar kvar i norr, ska fira diverse födelsedagsbarn under morgondagen och förhoppningsvis få ut och fiska två sista kvällarna. Fick förresten tre abborrar i forsen igår samt ett antal harrar, både större och mindre. Den största kokades vid hemkomst och åts på tunnbröd av mina föräldrar.

Ett dygn i storstan. Har hunnit med att träffa Elitidrottskvinnan, Gudmodern, deras mor, far, fastrar, farbror, två kusiner och en gammal basketbekanting.

Har nyss avnjutit den traditionella måltiden på Frasses. Denna gång tillsammans med Lilla O, Grannen (som visade sig vara dotter till min storasysters klassföreståndare som hon hade på gymnasiet) samt Lilla O:s barn som blivit tokstora! I Norrland äter man hamburgare med bestick, så både jag och Lilla O tog glatt varsina par och hon gav också till sina barn. Ingen av dem förstod varför mamma prackat på dem kniv och gaffel: dottern petade tänderna med kniven och sonen stack fast gappeln i propellrarna på leksakshelikoptern (som fanns med som leksak i alla barnens barnboxar) och sprang runt och flög. Min fyraåring tyckte det var väldans kul så han härmade efter. Stackars bordsgrannarna i övre medelåldern.

Dator saknas ju som sagt i sommarstugan, dock hittade min son denna på vinden:


Vi har övat på att skriva alla figurer i Mario Kart: Yoshi, Mario, Wario, Luigi, Toad, Peach, Bowser och Donkey.

Färgbandet är lite slitet, så man får ta i för kung och fosterland för att bokstäverna ska synas, så det är inte bara en skrivmaskin utan också en styrketräningsmaskin!

Nu inleds min bloggtystnad. Vi åker till Petiknäs (och här). Har ingen aning när jag åter finns i cyberrymden, men återkommer inom en vecka. Tror jag. Blir min längsta tid utan dator på väldigt länge men det finns inga datorer i världen som kan ersätta det jag får där uppe. Tiden försvinner, total frihet. Lugn. Mitt paradis.

Vi hörs och tills dess säger jag som Ugglan: Simma lugnt!

Den här basketkorgen, väckte mitt stora basketintresse.

Sommaren mellan årskurs 6 och 7 (1989) stod jag vid denna korg och skottränade och skottränade och skottränade. KW och Eld-Jörgen tog min returer och hjälp vad jag sköt! En hel sommar hjälpte mig upp på höga korgar med stor boll (dambollen kom inte förrän två år senare), jag lärde mig skjuta straffkast med ett snitt på 9 av tio, jag lärde mig skjuta treor, vilket resulterade i hopptreor på högstadiet.

Själva basketplanen (som ligger vid min låg- och mellanstadieskola) var inte då och är inte idag, nån avancerad, häftigt plan direkt.

Tjänstgör i vänstra hörnet som skateboardpark och jag är tveksam till att det spelas så mycket basket där alls. Dock hittade jag en boll i gräskanten så någon kanske står där och tränar skott på kvällarna.

Basketkarriären som jag drömde om, fick aldrig fart. Knäskada efter årskurs nio och inte psyket att rehabilitera mig direkt, gjorde att drömmen, förblev bara en dröm. Skottet har jag dock kvar, basketintresset och minnena...

Min systerdotter på 1,5 år har just hittat en "fjant" i morbroderns rum. I rummet befinner sig, förrutom hon själv, också kusinen på snart fem år och 198 cm Morbroder. Vem är då fjanten?

Jo. DEODORANTEN!

Fjant, fjant!

Om man dukar upp till middag mitt i en tallskog (eller mellan fem tallar), får man räkna med ett och annat. Dels så flyger det ner "fibrer" från dessa tallar på tallrikarna och i glasen, dels så kan man, med diverse vindpustars hjälp, få skarpa skott i form av farliga tallkottar mitt på middagsbordet.

Dessa tallkottar har funnits på mamma och pappas tomt sedan jag var liten. Då fick vi ett öre styck om vi samlade ihop dessa kottar och glada i hågen sprang vi runt, barfota och plockade eller bara lekte. Jämt. Har inte alls något minne av hur förbenat ONT det gör att trampa på detta puckade kottar. Bär man sedan en tokvarm pajform med för fjuttiga grytlappar och ställer båda fotsulorna på varsin kotte, då är det bara en sak som gäller. KOTTSKYDD! Kallas också skor.

Denna orre, vacker och uppstoppad, satt på väggen hemma hos min mormor i min barndom. Min mor ärvde den och nu sitter den på väggen i trappen till nedre våningen och stör ingen egentligen. Förrutom min son. Han är LIVRÄDD för denna orre. Han är helt säker på att orren lever och kommer att flyga så fort han kommer i närheten. Att orren är:

- Död (sen iallafall 40 år)
- Uppstoppad
- Fastspikad
- Fastlimmad

Spelar honom ingen roll. Och nu är måttet rågat, orren ska skjutas! Eller iallafall plockas ned med omedelbar verkan. Nackdelen är nu bara att den sitter tre meter upp på väggen och stegen är ranglig och jag har stegskräck...

Annars har dagen varit lugn, besök på Arbetsförmedlingen och en sväng på stan. Storasyster har kommit hem med sin lilla bäbis och min gamla (hon har fyllt 30!!) kompis Al-Cappuchino-Inger har varit på besök med sin lilla Emil, fem veckor.

Här kommer utlovade bilder från tågresan norrut.


Så stor är en sovkupé. Tre våningar med sängar till vänster, handfat rakt fram och stegen på höger sida samt ett utfällbart bord.


På denna lyxiga och stora säng, lyckades alla 190 cm VBK sova ett par timmar. Shaquille O'Neal kan kasta sig i väggen med sin 20 fot (?) breda säng.

"Shaquille O'Neal allegedly has a round bed that is 20 feet in diameter. That's what The New Yorker said, anyway." (länk)


Sonen inspekterade stor del av sin vakna tid, skogen utanför tågfönstret. Den underbara skogen.

På Muskelkvinnans begäran, visar jag nu upp efterfrågade vänsterarm.