Världens Bästa Kicki

Funderar om jag ska damma av bloggen. Fast jag inte har tid. Vi har köpt ett stort hus. Jag är trädgårdsfrälst. Jag pluggar halvtid och jobbar heltid. Jag har sjukt mycket äpplen hemma som vill bli ömhändertagna. Vi ska skaffa katt.

Detta tål att funderas kring.

Efter att idag följt sonen till sin skolavslutning i kyrkan, tagit sonen och Bästisen till avslutningsfika på jobbet, åkte vi in till stan för att äta på restaurang. Jag svänger in på den vanliga parkeringen och när jag kliver ur bilen och ska betalat parkeringen ser jag någon bekant. "Det är ju han!, asch, vad heter han nu?". Jag står och funderar på vad människan heter och var jag träffat honom. Inte är det väl en basketpappa? Eller nån jag träffat genom jobbet? Näe. Det måste vara nån bekant till någon kompis som jag bara träffat nån enstaka gång.

Just när jag ska ropa ett högt "HEJ!", inser jag att jag nog inte känner honom alls. Kjell Bergkvist. Njäe. Det gör jag nog inte va?


Nu så här i efterhand, så är det svårt att inte bryta ihop av skratt, när jag inser hur märkligt det är att man tror man känner nån, bara för att man sett honom på tv. Hade ju kunnat bli lite roligt att hälsa och försöka placera honom. Tur man är snabbtänkt.

Är det någon som minns farsen "Är du inte riktigt fisk?" som gick på Chinateatern 1989? Nej. Jag var inte där som 13-åring. Jag såg den på tv och har den på video. Janne Carlsson, Mona Seilitz och Johannes Brost. Grymt bra. Sedan dess har jag nog tyckt allt min kompis Kjell gör är bra.

Vid närmare eftertanke har ju min man sin kompis Pelle och jag min kompis Niklas också. Men det är en helt annan historia.

Jag är periodare när det gäller nästan allt. Jag tränar i perioder, jag äter "bra kost" i perioder, jag tittar på film i perioder. Jag är nostalgisk i perioder. Ja, ni börjar fatta galoppen? Jag även läser i perioder. Dessa läsperioder brukar sträcka sig över tre månader i stöten ungefär och 15-20 lästa böcker. För att sedan försvinna två eller tre månader och sedan dyka upp igen som ett brev på posten.

Den senaste läsperioden infann sig för tre veckor sedan, och jag började låna böcker från här och där. Köpte till och med någon bok. Men plötsligt, halvvägs igenom bok nummer 2, försvann all läslust.

Hallå? Det går väl inte an heller? Jag vill ha ordning och struktur, så även på mina egenheter. Punkt slut. Det är liksom FÖR många olästa böcker denna gång...


Hittade en till, dammig under sängen.

Kanske får ge mig på den understa, serietidningen "Don Quijote" och se om lästlustan kommer smygande...

Så. Nu är mina nya (begagnade) köksstolar på plats!


Detta innebär att de köksstolar som har fungerat jättebra i 8-9 år, numera är väldigt fula och obekväma och ska bort!

Om någon tror att dessa kommer pryda deras hem eller bakgård på ett praktiskt sätt, finns dessa fyra stolar för avhämtning snarast, annars får de åka på resa till soptippen!

Köpte en annan sak igår, när jag var på besök i Örebro. En slips! Och inte vilken slips som helst heller:

En basketslips!

Inte varje dag man blir bjuden på middag hemma hos Kungen. Kungen själv står just nu vid grillen och vi skickar korvar genom fönstret. Vi? Ja, jag och Presidenten. Filip leker med Kejsarinnan, på grannens studsmatta.

Jaja. Nu har ni kanske listat ut att Kungen inte är kung i Sverige eller något annat land, han kallar sig för "Kungen av Hållsta" och är min fd. svåger. Presidenten är hans gravida fru och Kejsarinnan deras dotter. Och ja, de lider nog av något.

Inser mer och mer att jag behöver ett hus. Letar mig allt oftare till husägande vänner och friheten som en egen tomt och ytor ger. Längtar till huset i Norrland och inser att det bara är drygt sju veckor tills vi åker upp i en månad!

För nytillkomna läsare (alla ni 1-2 stycken som hittar hit), kan det vara bra att ha bakgrundsfakta att jag är en hopplös nostalgiker. I perioder. Både tidsmässigt och fasmässigt. Jag har alla 6 Mupparna-muggarna, alla Nintendo-konsoler som getts ut, en John Blund-LP-skiva, en Drutten och Gena-plansch med mera. Allt införskaffat när jag kommer på vad som var bra när jag var liten.

Nu har jag kommit på tre saker som man måste ha. Tre böcker. Jag har köpt två (som var enkla att få tag på), den tredje verkar vara ett gissel att finna. Jag pratat om Joe Kaufmans "Så funkar"-bokserie. Sonen har idag fått både "Så funkar du" och Så funkar det". Sedan var min fd. svägerska tvungen att berätta att det ju faktiskt var TRE böcker. Inte bara två.


Vi saknar alltså Så funkar världen". Och det verkar vara fler som håller den hårt, eftersom den inte finns att finna på bokhandlar, begagnatwebbställen (Lotten: anmärk gärna på detta ord, om det nu är ett ord?) eller liknande. Knappt man får träff på Google.se. Ja ja, på BIBLIOTEK ja, klart den finns där. Men då blir den inte min. Eller min sons. Eftersom jag skyller allt detta på honom.

Så, alla ni läsare som har två exemplar... jag köper det ena!

- Hur gick det till? frågade min kusin som anställts, utan lön, att hämta mina nya köksstolar i Örebro.

- Asså typ VIPS! och så hade jag köpt dem.

Så blir det ibland för mig. Nu är det lätt att motivera för kontokortet, då 6 stolar kostar mig 300 kronor och jag letat efter dem i ett halvår. Nya kostar de 500 kr/styck. Nu är de inte alls i färgen jag ville ha, då de är hemmabetsade, men 300 eller 3000 kronor gör inget.

Ofta tänker jag så, "hur ska jag kunna motivera för kontokortet?", då jag numera anses vara vuxen, har fast jobb, make och barn. Sällan köper jag något till mig själv, sonen och maken/döttrarna, motiveras enklast mot kontokortet. Nu behöver jag hjälp med motiveringar på följande till mig själv:

- Klippning (går numera i uppsatt hår)
- Nya jeans (man kan inte lappa forever)
- Ny cykel (eller begagnad)
- Nya gympadojor (utan hål)
- Ny toppmatad tvättmaskin

När motiveringarna är klara, återstår bara finansiering..

Givetvis utgår ett fint pris till bästa motiveringen! 

Under min studenttid i Uppsala, bodde vi nästan granne med "Cykelmannen".  Han samlade ihop trasiga cyklar och bygde ihop nya. Alla stod, kanske 30-40 stycken, snyggt uppradade i cykelställ utanför hans lägenhet och alla var ihoplåsta med en lång vajer.

Efter att ha tagit bussen och promenerat den första terminen, tog jag mig i kragen och köpte en cykel av Cykelmannen. 500 kronor fick jag betala för en snyggt röd Intersport-damtralla. Denna levde jag med i tre år och den tog mig runt i Uppsala, dag som natt.

Den fick givetvis också flytta till Eskilstuna med mig, men det tog inte mer än någon månad, så tyckte någon att den behövde min röda Intersport bättre än jag. Och sedan dess är cykeln borta. Ärvde min farmors damtralla för fem år sedan, men inget slår min Intersport. Är man 190 cm lång, behöver man lite mer cykel än 165 cm lång farmor och nu jagar jag en bättre begagnad, dam- eller herrtralla (heter det "tralla" om karlcyklar?) som kan ta mig runt i Eskilstuna, dag som natt!

..and I am inside.

Jag behöver en trädgård. Med tillhörande hus. Hopplöst att sitta på balkongen när grannarna runtomkring tokröker hela tiden. Skruttgrannar.

Ikväll ska vi plantera frön, Sjuåringen och jag. Får se om det blir plantinvasion om ett par veckor och om Knyppelfröken förbarmar sig över de som överlever när vi åker på semester till Paradiset igen om 11 veckor.

Basketträning.

Häpp! Här är jag igen. Mycket har hänt sedan sist, men det räcker med att rapportera från dagen.

- Jag har fått ett stipendium på 5000 kronor.
- Jag har fått löneförhöjning.
- Lilla O har fått bevis för att hennes hjärna fungerar. Dags att sluta snusa hushållspapper månne?
- Jag har varit på fest: där bjöds på spagetti och köttfärssås, champagne (som jag inte smakade) och kolatårta.

Så där ja. Länge leve bloggen!

Precis som jag tippade innan slutspelet började, blev det Celtics mot Lakers i final.

Precis som jag tippade innan finalserien började, vann Celtics med 4-2 i matcher.


17 mästerskapstiteln för Celtics och i morse var det inte match i mer än en quarter i princip. Ledning med 20 i halvlek. Dock har båda lagen tagit ikapp såna underlägen i denna serie.

När slutsignalen ljöd, hade redan coach Doc Rivers fått en dusch av hink med röd Gatorade från Paul Pierce.

Måste dock erkänna att en rysning gick genom kroppen och ett par tårar rullade nedför min kind när Kevin Garnett möter forne storspelaren i Celtics, Bill Russell, på mittplanen och säger:

- I got my own, I got my own! I hope we made you proud!

Och får till svar:

- You sure did!


(Bilden ovan är från 6 mars 2008 då de två möttes för en tv-sänd pratstund).

Direkt när direktsändningen från matchen imorse slutade, börajde reprisen på samma match i samma kanal. Hur ska jag nu kunna åka till jobbet? Har ju chans att se Celtics vinna igen!

Pust. Nervpirrande in i det sista. Eller i allafall en nervpirrande sista. Quarter alltså. Boston låg under med 20 poäng i princip i tre perioder och vinner med 96-91. Nu leder de med 3-1 i matcher och har möjlighet att avgöra på måndag morgon.

Jag fick inget sällskap denna morgon som jag hade hoppats på, Maken var hemma hos sig och ingen annan gjorde anspråk på en plats i soffan.

Jag stoppar inte under stolen med att jag verkligen hoppas på att Boston Celtics får vinna denna finalserie och ta sin sjuttonde NBA-titel. Numera ser "The Big Three" ut så här:

I vanliga fall har de inte linnena bak och fram och inte heller varandras linnen (Allen, Garnett och Pierce, i den ordningen).

Och när det senast begav sig (1986) var de dessa spelare som höll i taktpinnen:

Bird, Parish och McHale.

Måndag morgon, klockan 03.00. Någon mer än Maken som vill titta?

Nu måste jag åka till jobbet!

Allt är precis som förr. Nästan. Förrutom att jag är ensam framför tv:n. Sonen förbarmade sig dock på måndag morgon och satte sig snällt bredvid sin mor 05.15 och tittade.

Har dock svårt att tro att varken Maken eller Sonen stiger upp med mig imorgon 03.00 och tittar på basket. Imorgon sänds alltså tredje matchen (i bäst av sju) i NBA finalserien. Boston Celtics möter Los Angeles Lakers och de förstnämnda leder med 2-0 i matcher.

Min make påstår att han inte vet någon annans fru som stiger upp fem timmar innan de ska börja jobba för att titta på basket på tv.

Som tur är, behöver jag bara stiga upp 3,5 timmar innan jag börjar jobba på fredag för att se match nummer 4. Då börjar jag nämligen 06.30!

Dags att  sova!

Uppdatering.

Väckaren ringde 03.00. Då sändes fortfarande EM-magasinet på tv. Kvart över tre startade matchen och vid min sida satt Maken, glad och vaken och vi längtade efter en bra match. Som uteblev. Inte matchen i sin helhelt, men braigheten. Möjligen en bit i tredje perioden då Maken duschade, kunde gå in under kategorin "hyffsad iallafall", men annars var det lite för lite lagspel och för mycket fouls och få skott i korgen. Och, till mitt stora förtret, vann Lakers matchen med 87-81. Boston leder nu alltså bara med 2-1 i matcher, istället för 3-0 som jag hade hoppats på.

Match på fredag igen! Nån som vill hålla mig sällskap?

Jag vill börja med att dissa. Jag vill dissa alla "obilister". Man hamnar i denna kategori om man har körkort men kör som en kratta. Är det verkligen så svårt att följa trafikregler och vett? (Här kan du läsa om senaste gången obilister fick sig en skopa).

Detta har alltså hänt: Efter sena-jobb-mötet igår kväll, på vägen hem, står jag vid trafikljus som snällt lyser skarpt röda. Filen jag står helt ensam i, skriker ut (med hjälp av gigantiska pilar i vägbanan): "Här får man bara kör rakt fram. RAKT fram!". Inga problem. Framme vid linjen står jag och väntar i godan ro, inte ett ont anande om vad som hända skall. I filen brevdvid - "Här får du bara svänga VÄNSTER. Absolut INTE köra rakt fram och preja rakt-fram-körare till höger" - står en gubbe i 230-årsåldern i som fina, nya bil.

Det blir grönt och jag gasar lite försiktigt och tror att jag ska köra rakt fram genom krosningen. Tji fick jag! 230-åringen skulle ju rakt fram. Hur bär man sig då åt i trafiken och man kommer på att man gjort tokigt eller lagt sig i fel fil? Blinkar? Väntar in trafiken och sedan byter fil? Svänger fel och börjar om efter en turné runt ett kvarter?

- Fel! Fel! Fel!, som Brasse skulle sagt.

Man prejar, gasar förskräckligt mycket, tutar OCH räcker finger, för att sedan i lugn och ro köra vidare rakt fram från vänstersvängsfilen och låta rakt-fram-filaren svänga höger. OCH tuta. FLERA gånger.

Alla obilister blir denna dag dissade.

Hissa nu då. Jag vill passa på att hissa regn. Speciellt när spolarvätskan är tokslut och bilen smutsig.

Till sist tre bilder från min mobil:

'En bild från Spikskons möhippa.


Hmm.


Underbara hamburgare med bestick. Kan det bli bättre?

Det värker i hela kroppen. Nej, jag är inte sjuk. Jag är sliten. Fast väldans glad. Och utvilad. Kroppen värker efter en heldags fajt med fem buskar. Nästintill inbördeskrig hade dessa fem buskar sysslat med och det föll på min lott att reda ut problemen.

Buskarna (kan vara syrén) har vuxit under en herrans massa år och ingen har styrt upp dem. Det var som en djungel, kände mig nästan som Tarzan. Lägg där till att buskarna står i en backe och arbetsställningen är inte godkänd av någon. Efter en armé av rivsår, rutchningar i slänten, blåmärken, ömma handflator (vissa stora granar attackerade) så ser dessa numera ut så här:

På slutklämmen assisterade Maken och pappa, vilket gjorde arbetspasset säkert två timmar kortare.

Fler bilder:

På Valborgsmässoafton grillade vi falukorv i grillstugan nere i backen nedanför vårt hus.


Majbrasan.


Majbrasan har slitit sig lite.


Snösmältningen gjorde Rengårdsbäcken väldigt aktiv! Detta är bron över bäcken.


Mina älskade systerdöttrar spelar hockey med två flugsmällor och en golfboll.


Ett tydligt vårtecken i dikeskanten.


Morgonutsikt 1. Femton meter från huset stod dessa tre rådjur.


Morgonutsikt 2. Isen låg nästan över hela selet när vi kom och hade släppt innan vi åkte. Kan det bli bättre?

6 veckor till nästa resa!