Världens Bästa Kicki

För er som var med ca 1994, det vill säga Lillebror, Eliasson, Mackan och några till, så blir man lite nostalgisk av dessa basketkort. För er som inte var med, handlar det alltså om samlarbilder med amerikanska basketspelare på.

Dessa små paket med kort, lade vi ut en herrans massa pengar på, med tillhörande plastfickor, pärmar och värderingskataloger. Jag har kvar mer än två fulla pärmar (finns här att läsa om) och en massa "värdefullare" (antingen för mig personligen bara eller så även värdefulla enligt kataloger) bilder i små plastfickor eller innanför hårda plastramar.


När det senaste numret av "Beckett" ramlade ner i brevlådan, var man snabb att slå upp alla sina kort i listorna för att se om ens "braiga" kort blivit mer värda.

Det här är en del av min baskethistoria, som jag ibland plockar fram och drömmer mig tillbaka till. Men för en månad sedan när Sonen tog fram mina pärmar och ville titta så frågade han:

- Mamma, var spelar han nu? 
- Spelar han i Bulls?
- Var är Dirk och Kirilenko?

Efter att ha förklarat för sonen att jag samlade basketkort på stenåldern och att alla som finns i dessa pärmar och på dessa bilder har slutat spela (så när som på en handfull) och att "Dirk och Kirilenko faktiskt finns och lever även om de inte finns på mammas basketkort", så lovar jag Sonen att en vacker dag ska vi köpa ett paket basketkort.

Idag är det lättare sagt än gjort, eftersom det interåder NBA-feber på något sätt i Sverige och att ens hitta ett linne eller en t-shirt med NBA-spelare är i princip omöjligt.

Plötsligt dyker det upp ett mail i min mailbox:

"Hej,

Vi har nu lagt upp några Basketkort i vår webshop.
http://shop.thecardcabinet.com/group.asp?group=27&sub=27"

Det tog ungefär en ögonblinkning innan jag var på plats och kollade utbudet. Dyrare än jag minns det, färre kort än jag minns (jag minns att alla paket kostade 17 kronor och innehöll 12 bilder), men det var svårt att inte iallafall beställa något paket.

Så nu sitter jag vid brevlådan och längtar efter mina nya basketkort. Eller det var kanske Sonens nya basketkort?

Uppdatering.

Jag minns än idag, rysningen som gick genom kroppen när jag öppnade ett paket och kortet till vänster dyker upp. Sju år senare gör Upper Deck ett "Upper Deck Remembers"-kort med samma kort fast med glittrande ram. Båda har jag i min ägo. Dessa är bara två av de 73 stycken Michael Jordan-kort jag har i min samling. Ett stort antal Bulls-kort finns också, 19 sidor för att vara exakt. Ett av korten är en av de tuffaste bilderna jag sett:

Det är returfenomenet Dennis Rodman som kastar sig efter en "loose ball".

Nej, nej. Inte den på bilen heller. Fortfarande är "vänster bak, hjullager, glappt". Jag förstår inte vad felet är och dörför ska grabbarna på Bilverkstan fixa det imorgon. Och byta olja, för det kan jag inte heller.

Besiktningen som äntligen är klar är den på Sexåringen! Har ni glömt? Läs här!

Idag, med sin mor och far i släptåg, spatserade han in till skolsköterskan och sa:

- Hej! Du satt vid nästan mitt bord och åt lunch idag. Vad är det där? Får jag kolla synen idag? Jag tycker inte om hundar men jag gillar katter. Får jag gå nu?

Sedan svarade han med skakningar och nickningar på alla frågor, han gick på utsidan av fötterna och hoppade på både vänster och höger ben hela vägen till sin far.

Sedan vägdes han med glädje och mättes i ett annat rum utan kra på sällskap av sina föräldrar.

När piloträjserglasögonen för syntestet togs fram, kastade han sig över dem och började rabbla bokstäver och sköterskan styrde om så båda ögonen fick prova och Sonen fortsatte bubbla alfabetet.

22 minuter. Planerat 30 minuter enligt kallelsen. Jag hade räknat med MINST 50 minuter.

Så nu är fyraårskontrollen dokumenterat avslutad. Vilken lättnad.

Skulle själv nu behöva besiktas. Svettas och fryser samtidigt som hjärnan är inbäddad i bomull och öronen fyllda av sus. Tre timmars kvällsmöte väntar. Kan det bli bättre?

Inatt har jag sovit drygt tolv timmar. Från 17.30 igår till 06.00 i morse. Huvudet bankar och snoret rinner.

Men jag är lycklig.

När jag körde till jobbet imorse var det snöstorm. Snön dinglade ner och lade sig snällt i mitt hår och blåste snabbt innanför glasögonen när jag gick över parkeringen till jobbet. Jag gick med ett leende.

Finns det något jag verkligen gillar så är det snön. På förmiddagen har jag haft snökrig med barnen. Av den halva centimeter snö som ligger på gräset, fick vi ihop nästan fyra snöbollar som vi kunde leka med.

Man kan ju börja fundera varför man bor i Världsmetropolen, så långt från den underbara snön i Petik...

Min son är en idiot. En basketidiot. Äpplet faller alltså inte så långt från trädet om vi säger så.

Just nu, iklädd sitt nya Paul Pierce-linne:

..sitter han i sängen och tittar på en gammal basketvideo från 1991, då Chicago Bulls möter Los Angeles Lakers i NBA-finalen. Chicago vinner finalserien med 4-1 och vinner då sitt första (av 6 stycken) NBA-mästerskap under 1990-talet.

Detta lugna videotittande varvas av "dunk"-träning. Just nu övas det på tvåhands bakåtdunkar. Miniboll och våningssäng med "inte-falla-ur-sängen"-kant på överslafen är perfekt när man ska finslipa sin teknik.

Som sällskap i sängen har, iallafall för stunden, både Nalle och Tiger blivit ratade och ersätta av 2005 års NBA Allstar-kortlek och nyaste numret av basketidningen "Slam"...

Tur att Sexåringen är lättpåverkad och gillar samma saker som jag. Tänk den dagen han börjar med ridning eller hockey. Vojne...

Lakers leder just nu med 20-16. Ska göra sonen sällskap.

Med tanke på kvällens höjdpunkt (19.00 på Svt24), Scottie Pippen befinner sig i Sundsvall och ska spela basketmatch med Dragons mot Akropol, tänkte jag dela med mig av en av världens häftigaste reklamfilmer.

Filmen är reklam för McDonalds och två av basketvärldens största, Michael Jordan och Larry Bird, skjuter om en BigMac.

Nu har jag tränat fem dagar i rad. Simma. Basket. Simma. Basket. Simma.

Det sätter sina spår.

Det gör ont. Senast det gjorde riktigt ont, kan du läsa om här. Just nu kan jag inte känna en enda kroppsdel som inte gör ont. Till och med fingertoppen på höger ringfinger, men det beror på att jag skurit mig på en häftapparat.

Nu behöver kroppen vila. NU behöver kroppen vila. NU BEHÖVER KROPPEN VILA!

Ingen reaktion. Träffade Schäfern i baskethallen igår och han bara skrattade. Jag var helt slut. Försökte få honom att sätta in vikarie för mig idag men fick inget gensvar. Konstigt.

Idag ska jag hämta ut bilen förresten! Spikskon hjälper mig på lunchen, så ikväll får Muskelkvinnan tillbaka sin Toyota och imorgon åker jag till Stängnäs och besiktar mig älskade Opel, som bott på bilverstad sedan 28 november.

Nu luktar det kaffe....

Det är bara att konstatera. Jag är sjukt otränad. Uschiamej. Nu måste här tas tag i kroppen och således också knoppen. Och jag är motiverad. Sedan fem dagar. Jag har nu tränat tre dagar i rad. Söndag simmade jag. Måndag basketträning. Tisdag (idag) morgonsim.

Onsdag blir det basketträning med genomgång av zonanfall av Maken.

Torsdag morgonsim igen.

Fredag blir vilodag. Kan behövas.

Mitt "häng" har aldrig varit detsamma sedan årskurs 8, då jag lade hela handen på plankan och kunde lägga översta fingerleden över korgkanten. Sedan har det bara gått neråt.

Men igår på träningen var det makalöst. Jag hade liksom minusspänst. Jag kunde inte dribbla, ta upp bollen och sedan bestämma eller sikta eller nått. Bollen bara for. Till höger och vänster. För att inte tala om fötterna. Hela kroppen bara var bångstyrig.

Men det var kul. Lilla O är snusgalen men snart kommer hon nog in i pointguardandet igen. Jag fick slåss mot Ringklockan och Muskelkvinnan. Muskelkvinnan slog mig. Jag flåsade och fick inte alls byta när jag ville.

Det var kul! Men jag saknar att ha liiite häng iallafall...


Kille med mer häng än jag någonsin kunnat önska.

Här kan du läsa om min lilla värld, för att få lite förståelse för vilka ohyggliga problem jag står inför nästan dagligen dags. Om du nu inte redan har koll på läget.

Min lilla värld blir allt mindre, även om Muskelkvinnan idag glänste och hade koll på vem i hela friden Hakeem Olajuwon är (klicka nu snällt på länken om du inte vet).

Jag läser just nu en helt grymt bra bok och jag bara sprudlar av glädje och vill, som jag alltid vill, rekomendera denna bok till någon. Oftast brukar jag kunna hitta någon att iallafall rekomendera (och även om de i slutänden inte läser böckerna, så kan de ändå vara intresserade av vad de handlar om) de konstiga böckerna jag läser till, men den här kan jag inte ens komma på en endast lite en som skulle vilja. Förrutom Amerikanskan vi hade här för två år sedan. Hon kunde allt!

Vad läser jag nu då? Jo:


"Tip off: How the 1984 draft changed basketball forever" av Filip Bondy. En bok som handlar om just det, NBA-draften 1984 (vet du nu inte varför draften detta år var så speciell, så klicka på länken) och hur det förändrade basketvärlden. 260 sidor på engelska som handlar om hur NBA såg ut innan, hur fem olika spelare presterade på college innan draften, hur de lag som hade tidiga pick tänkte, om dagen "D" och om hur det gick sedan för dessa fem spelare. Har nu 23 sidor kvar och hade jag inte en massa andra böcker att läsa, skulle jag nog läsa igen.

- Andra intressanta böcker? Jag fortsätter nog läsa, det kan ju komma något bra boktips här.

Så sitter du kanske just nu och tänker. Tyvärr gör jag dig nog besviken, även om jag är lycklig för vad som komma skall:
 

Den första boken är skriven av Pat Summitt, kvinnlig coach på University of Tenneessee. Den vill jag läsa för att jag tidigare läst en bok av Geno Auriemma, coach på UConn och han skrev i sin bok att han tyckte inte så bra om denna Pat Summitt. Därför måste jag läsa för att få redan på hur hon tycker och tänker basket. Auriemmas bok införskaffade jag för att jag läste någonstans någon gång att han som coach var väldigt speciell och då blev jag nyfiken.

Den andra boken handlar om en endaste säsong med collegelaget Indiana Hoosiers (1985-86). En bästsäljare i USA, detta på grund av lagets kontroversielle coach Bobby Knight. De flesta anser att han är lite knäpp och extrem och jag håller med, även om min bild av honom ändrades när jag läste hans bok "Knight - My story" för något år sedan. Denna bok (A season on the brink) gick förresten på tv som film häromveckan innan jul. Då spelade James Lafferty från "One Tree Hill" en av huvudrollerna som Steve Alford (ännu en lärorik länk).

Denne Steve Alford spelade för USA i OS i Los Angeles 1984 och vann guld tillsammans med bland annat Michael Jordan. Samme Jordan blev 1984 draftad som nummer 3 i NBA-draften som den första boken handlade om.

Cirkeln är sluten.

23 sidor kvar innan Pat ska få säga sitt!

Just det.

Detta försöker jag få Sexåringen att lära sig och det blir bättre och bättre, även om det går långsamt.

Själv gillar jag inte alls att förlora, men när jag väl gör det, gör jag det med god min. Som barn ändrade jag, enligt min mor, spelreglerna i alla spel så fort jag misstänkte att jag inte skulle stå som vinnare i slutet.

Har man bara deltagit, borde man ibland få vinna och därför vann alla som deltog i den mystiska bildtävlingen häromdagen.

- Bildtävling? Vilken bildtävling? Här har inte setts till någon bildtävling!

Näe. Alla fick inte vara med. Alla fick således inte chansen att gissa vad nedanstående bild föreställde och VARFÖR denna sak var på denna plats.

"Det är en fågel!"

"Nej, det är ett plan!"

Nej, det är en superba... tv-antenn. Så långt hade alla rätt som deltog. I svarsordning: Gudmodern, Spikskon, Knyppelfröken, Lilla O och Muskelkvinnan (Moppetanten förstod att hon fått en bild men hon tappade bort den och önskade istället gott nytt år som svar).

VARFÖR hänger det en tv-antenn i taket? De flesta gissade att den hängde där för att vi ville se ett SPECIELLT program på tv:n och det stämde inte exakt.  Lilla O gissade på att det var för att få bra bild på tv:n i Petiknäs och det var inte heller exakt rätt. Muskelkvinnan trodde att det var en torkställning för strumpor och att antennvågorna fungerade som infravärme. Absolut inte exakt rätt.

Det analoga nätet har släckts ner även i detta paradis. Redan innan fanns det problem med SVT2 och TV4, radiokanaler och framförallt alla mobilnät utom Telia. Med en digitalbox kan man se alla gratiskanaler, nästan överallt. Utom i Petiknäs. Där saknas TV4. Pappa skickade således mamma att köpa en ny superantenn med förstärkare och så snart det monterats och kopplats till boxen, så fanns både TV4 och TV6. Då låg antenn på golvet med stod av vardagsrumsbordet.

Detta var lite opraktiskt när man ville röra sig i rummet, så mamma och pappa fixade med gemensamma krafter lite snöre och en upphängning i taket.

Svaret var alltså att antennen behövdes för att få in TV4 och att den hängde just där, berodde på att den var i vägen på golvet.

Pappa säger att han i framtiden ska montera den på utsidan av huset men att det är ingen brådska.

Nu till priset. Första, och enda pris, var en middag hemma hos mig. Därför bjuder jag nu in alla som deltog med ett svar på frågan, på middag imorgonkväll kring klockan 18. På menyn står troligen stek och potatisgratäng.

Förresten. På tal om mat. Jag måste rekomendera en otroligt bra kokbok:

"Full kastrull" heter den och den är för unga kockar och eftersom jag hittar tokmycket i den att laga, så är jag således ung! Tada! Sen att det är en gammal klasskompis som gjort den, gör saken ännu bättre. I min värld. Jag känner alltså en kändiskock! Inte för att jag träffat honom så herrans massa gånger sedan vi gick ut gymnasiet, men han får ändå finnas med på listan över kändisar jag känner.

För övrigt känner jag också en tjej som två gånger åkt hiss med Larry Bird. Om ni nu glömt bort det.