Jag har upptäckt en ny generation
Detta tack vare Sjuttonåringen. Hon gör praktik i Världsmetrolpolen och har bott hemma hos mig i sex veckor. Första gången detta otäcka med min ålder inträffade, pratade vi om hur kul det är att Sverige sätts på världskartan och Sjuttonåringen pratade om någon ung skådis som hade varit på besök. Jag säger då följande:
- Larry Hagmans fru är ju svenska också.
- Larry vem?
- Larry Hagman. JR i "Dallas" du vet.
- Dallas?
- Ja. Tv-serien Dallas.
- Näe. Jag vet inte vad du pratar om.
Ett annat tillfälle var i morse då jag skjutsade henne till jobbet. Radion spelar och plötsligt hör jag välbekanta toner.
- Åh! Brian Adams!
- Va?
- Brian Adams. Den här är SÅ bra!
- Va?
- Jamen hör du inte? Det är ju "I do it for you".
- Mhm. Jaha.
Sedan lämnar hon bilen framme vid jobbet. Taktiskt svar det sista, hon har lärt sig att jag glömmer bort hela hennes generation. Allihopa finns liksom inte. I min lilla värld, har alla sett Dallas, alla har dreglat över Tom Cruise i "Top Gun" och förknippar honom inte alls med Katie Holmes från Dawsons Creek.
Alla såg också "Dirty Dancing" på bio och alla vet precis att "Nobody puts Baby in a corner"...
Jag är alltså tredje generationen just nu. Sjuttonåringen och hennes kumpaner, andra generationen och Sonen, tvingas att titta på "Fablernas Värld" på vhs tillsammans med sin nostalgiberoende mor, han tillhör första generationen.
Jag upphör aldrig att förvånas över att jag hela tiden påminns om att min värld är väldans liten och allas världar levs samtidigt och paralellt och innehåller helt olika saker.
Jag känner mig otroligt gammal när jag ser en av Plannja-spelarna. Han gick ju på dagis när jag springvickade där! Han måste ju ha varit på tok för gammal för dagis och/eller jag för ung för att vikariera på dagis. Eller hur har det här gått till?
I lördags pratade jag med den 20-åriga kusinbarnet. Vi pratade om Abba. "Va? Fanns du när dom vann melodifestivalen? Är du SÅÅÅ gammal? Levde du när Beatles fanns också?".
Jag tror jag ska byta namn till Dinosaurien...
Ber om usäkt för mitt sporadiska kommenterande, men nu är det tammefan dags:
Här bloggas det alldeles för sällan!
Du skriver väl och dessutom roligt. Så låtom bokstäverna ramla ur dig! Oftare!
(Sedan har jag ju en och annan sak att säga om ditt basketspelande, men det tar vi en annan dag.)
Jag gick en kurs för några år sedan där jag ofta kom att prata med en person 17 år yngre. Jag slängde mig världsvant med "för tjugo år sen" och hamnade fortfarande i mitt vuxna liv. Han suckade. Då gick ju han på dagis och hade inte alls de referensramarna.
Jag kan inte sluta fascineras av detta. Att mina barn inte har samma referensramar, det är okej. Nostalgi kan meddelas som familjesagor till dem.
Men den här personen gick ju på samma kurs som jag, låt vara var lite yngre, men ändå. Vi tillhörde, genom kursen, samma generation kände jag. Men ändå inte.
