Världens Bästa Kicki

I lördags packade jag ihop hela min familj (mig själv, Pojkvännen och Femåringen) i bilen och åkte för att hjälpa till att måla om Muskelkvinnans hus. Det är inte vilket litet hus som helst, utan ett jättehus som hade 500 kvm panel som ville bli målat. Panelen byttes förra året och var liksom grundad i mörkgult, men nu skulle hela huset bli lökgult.

Femåringen dök in bland alla barnen (ca åtta stycken) och började leka, jag och Pojkvännen letade redan på platshandskar, plastbyttor och penslar och körde igång. Med undantag för saft och kaffe hos Lilla O och lunch på verandan, målades det i 7-8 timmar. Pojkvännen och Skotten hade roligast, de kunde knappt slita sig för varken chili, kaffe eller öl. Som avslutning på dagen, länsades allas plånböcker och FEM gigantiska familjepizzor iköptes och åts upp.

Hur känns då kroppen efter en hel dags målande? När jag vinkar av med vänster hand (som när man skjuter en basketboll) sträcker det nått så fruktansvärt. Vänster baksidelår känns två decimeter kortare nu än vad det var innan klockan tio i lördags.

I övrigt känns inget, inga bestående men alls, har inte ens drömt om lökfärgade penslar. Jag har höger tumnagel delvis lökfärgad och några små lökfärgsprickar på armarna. Hade det inte regnat idag, hade jag kunnat ställa mig och olja ändträ eller möjligen stå på en liten stege och måla vidare.

Bilder och övriga tankar kring denna målningsdag finns givetvis hos både Muskelkvinnan och Lilla O.