En Glob-rapport

Så här tolv timmar efter hemkomst till Världsmetropolen, konstaterar jag att jag hade ohyggligt trevligt igårkväll. Det konstaterade jag nog redan då, men först nu finns tiden att dela med mig.

Efter 2,7 varv högt och lågt runt i  Globen konstaterade Semlan och jag, att vi var för otränade för att gå mer, utan letade reda på våra grymt braiga platser.

Då hade vi redan sett var Klüft skulle signera russin-tröjor, vi hade dissat flygbolagskolor, tappat bort B-läktaren och funnit sovenirshopen.

Lite juniortävlingar som uppvärmning och sedan mat i massor. En stor Tonyburgare med pommes (det var det enda vi kunde läsa på menyn som hade röd text på mörkt blå bakgrund) och sedan en stor bio-popcorn och läsk.

Kvällen blev en succé! Linda Lampenius inledde med Star Wars och Klüft fick ont i låret innan ens första tävlingen. En höjdhoppare kastade spjut och en höjdhoppare hoppade lågt.

Holm, Kallur och Maria Mutola gjorde vad de skulle, vann. Kajsa Bergqvist hyllades och jag såg en livs levande Yannick Tregaro! Pappa Holm fanns också på plats.

Fler gånger ska jag gå på friidrottstävlingar av denna storlek, det hände saker överallt, hela tiden. Och sällskapet Semlan ska jag omge mig av fler gånger.

Idag har jag lärt mina kollegor vad en "jumbotron" är och att man i Kian Kina får gifta sig 08.08.08 (samma dag som invigningen på OS) endast om man ansöker om tillstånd.

Ikväll ska vi grilla.

Mot Globen!

Imorgon åker jag och min basketkompis Semlan till Globen. Där ska vi titta på en friidrottsgala tillsammans med en massa andra idrottsfolk från höger och vänster.

Själva inbjudan fick vi tidigt på året och vi kände oss rätt VIP:iga och anmälde oss genast. Tiden gick och förra veckan damp vidare information ner. 14.00 från parkeringen vid Stora Idrottsanläggningen. Oops. Semlan som styr lite själv, kompar ut men för mig som är en helt vanlig arbetare blev det knivigare. Tog en titt på schemat och letade snabbt reda på Motorcykeltanten och berömde henne för att hon var så fin i håret. Till svar får jag:

- Vad är det du vill???

Så nu öppnar jag imorgon och Motorcykeltanten jobbar till 16.30 och jag är skyldig henne ett BRA byte. Erbjöd henne då lite övertidstimmar nästa vecka då jag är på möte, så nu är jag nog skyldig henne TVÅ bra byten.

Åter till Globen. Senast jag var där, bevittnade jag Djurgården förlora mot Skellefteå AIK. Biljetterna fick jag i 30-årspresent av min make.

Efter att kort samtal med Semlan i måndags, insåg vi båda att vi inget som helst vet om denna gala och inte egentligen vet vad vi ska göra denna hela eftermiddag och kväll. Som tur var, är vår kontakt M tankeläsare och väldigt snart damp ett mail ner med mer information och länk till galasidan.

Oj. När man ska gå på "friidrottsfest i Globen", vad klär man sig då i? Är det kanske en så där vanlig temafest som basketlaget brukar ha? Då ska jag klä ut mig till stavhopps-stav och jag ska tipsa Semlan om längdhoppsgrop.

WOW! Tävlingen är "en av de absolut bästa inomhustävlingarna i världen". Kändisvarning på hög nivå. Måste alltså ladda kamerabateriet och se till att ha penna och papper med mig så jag kan få agera autografjägare.

Fortsättning följer. Nu ska jag gå och äta frukost.

Basketkort - en nostalgitripp (uppdat.)

För er som var med ca 1994, det vill säga Lillebror, Eliasson, Mackan och några till, så blir man lite nostalgisk av dessa basketkort. För er som inte var med, handlar det alltså om samlarbilder med amerikanska basketspelare på.

Dessa små paket med kort, lade vi ut en herrans massa pengar på, med tillhörande plastfickor, pärmar och värderingskataloger. Jag har kvar mer än två fulla pärmar (finns här att läsa om) och en massa "värdefullare" (antingen för mig personligen bara eller så även värdefulla enligt kataloger) bilder i små plastfickor eller innanför hårda plastramar.


När det senaste numret av "Beckett" ramlade ner i brevlådan, var man snabb att slå upp alla sina kort i listorna för att se om ens "braiga" kort blivit mer värda.

Det här är en del av min baskethistoria, som jag ibland plockar fram och drömmer mig tillbaka till. Men för en månad sedan när Sonen tog fram mina pärmar och ville titta så frågade han:

- Mamma, var spelar han nu? 
- Spelar han i Bulls?
- Var är Dirk och Kirilenko?

Efter att ha förklarat för sonen att jag samlade basketkort på stenåldern och att alla som finns i dessa pärmar och på dessa bilder har slutat spela (så när som på en handfull) och att "Dirk och Kirilenko faktiskt finns och lever även om de inte finns på mammas basketkort", så lovar jag Sonen att en vacker dag ska vi köpa ett paket basketkort.

Idag är det lättare sagt än gjort, eftersom det interåder NBA-feber på något sätt i Sverige och att ens hitta ett linne eller en t-shirt med NBA-spelare är i princip omöjligt.

Plötsligt dyker det upp ett mail i min mailbox:

"Hej,

Vi har nu lagt upp några Basketkort i vår webshop.
http://shop.thecardcabinet.com/group.asp?group=27&sub=27"

Det tog ungefär en ögonblinkning innan jag var på plats och kollade utbudet. Dyrare än jag minns det, färre kort än jag minns (jag minns att alla paket kostade 17 kronor och innehöll 12 bilder), men det var svårt att inte iallafall beställa något paket.

Så nu sitter jag vid brevlådan och längtar efter mina nya basketkort. Eller det var kanske Sonens nya basketkort?

Uppdatering.
image680
Jag minns än idag, rysningen som gick genom kroppen när jag öppnade ett paket och kortet till vänster dyker upp. Sju år senare gör Upper Deck ett "Upper Deck Remembers"-kort med samma kort fast med glittrande ram. Båda har jag i min ägo. Dessa är bara två av de 73 stycken Michael Jordan-kort jag har i min samling. Ett stort antal Bulls-kort finns också, 19 sidor för att vara exakt. Ett av korten är en av de tuffaste bilderna jag sett:
image681
Det är returfenomenet Dennis Rodman som kastar sig efter en "loose ball".

Besiktningen är äntligen klar!

Nej, nej. Inte den på bilen heller. Fortfarande är "vänster bak, hjullager, glappt". Jag förstår inte vad felet är och dörför ska grabbarna på Bilverkstan fixa det imorgon. Och byta olja, för det kan jag inte heller.

Besiktningen som äntligen är klar är den på Sexåringen! Har ni glömt? Läs här!

Idag, med sin mor och far i släptåg, spatserade han in till skolsköterskan och sa:

- Hej! Du satt vid nästan mitt bord och åt lunch idag. Vad är det där? Får jag kolla synen idag? Jag tycker inte om hundar men jag gillar katter. Får jag gå nu?

Sedan svarade han med skakningar och nickningar på alla frågor, han gick på utsidan av fötterna och hoppade på både vänster och höger ben hela vägen till sin far.

Sedan vägdes han med glädje och mättes i ett annat rum utan kra på sällskap av sina föräldrar.

När piloträjserglasögonen för syntestet togs fram, kastade han sig över dem och började rabbla bokstäver och sköterskan styrde om så båda ögonen fick prova och Sonen fortsatte bubbla alfabetet.

22 minuter. Planerat 30 minuter enligt kallelsen. Jag hade räknat med MINST 50 minuter.

Så nu är fyraårskontrollen dokumenterat avslutad. Vilken lättnad.

Skulle själv nu behöva besiktas. Svettas och fryser samtidigt som hjärnan är inbäddad i bomull och öronen fyllda av sus. Tre timmars kvällsmöte väntar. Kan det bli bättre?

Tokförkyld med lycklig

Inatt har jag sovit drygt tolv timmar. Från 17.30 igår till 06.00 i morse. Huvudet bankar och snoret rinner.

Men jag är lycklig.

När jag körde till jobbet imorse var det snöstorm. Snön dinglade ner och lade sig snällt i mitt hår och blåste snabbt innanför glasögonen när jag gick över parkeringen till jobbet. Jag gick med ett leende.

Finns det något jag verkligen gillar så är det snön. På förmiddagen har jag haft snökrig med barnen. Av den halva centimeter snö som ligger på gräset, fick vi ihop nästan fyra snöbollar som vi kunde leka med.

Man kan ju börja fundera varför man bor i Världsmetropolen, så långt från den underbara snön i Petik...

Andra generationens basketidiot

Min son är en idiot. En basketidiot. Äpplet faller alltså inte så långt från trädet om vi säger så.

Just nu, iklädd sitt nya Paul Pierce-linne:
image679
..sitter han i sängen och tittar på en gammal basketvideo från 1991, då Chicago Bulls möter Los Angeles Lakers i NBA-finalen. Chicago vinner finalserien med 4-1 och vinner då sitt första (av 6 stycken) NBA-mästerskap under 1990-talet.

Detta lugna videotittande varvas av "dunk"-träning. Just nu övas det på tvåhands bakåtdunkar. Miniboll och våningssäng med "inte-falla-ur-sängen"-kant på överslafen är perfekt när man ska finslipa sin teknik.

Som sällskap i sängen har, iallafall för stunden, både Nalle och Tiger blivit ratade och ersätta av 2005 års NBA Allstar-kortlek och nyaste numret av basketidningen "Slam"...

Tur att Sexåringen är lättpåverkad och gillar samma saker som jag. Tänk den dagen han börjar med ridning eller hockey. Vojne...

Lakers leder just nu med 20-16. Ska göra sonen sällskap.

Jag är beroende

Det var länge sedan jag kände ett sånt här beroende. Jag kan liksom inte vara utan. Vill bara ha mer och mer.

Nej. Jag har inte börjat röka. Inte heller snusa.

Jag har fastnat i YouTube-träsket. Kommer inte därifrån. Skrattar helt hysteriskt, förundras av skicklighet eller bara blir nostalgisk.

Självklart "tubar" jag basketrelaterat.

I min ungdom läste jag en gammal amerikansk baskettidning jag fick låna av min coach Åke. Där fanns denna reklam:

Conversemodellen "Weapon" har gjort comeback för några år sedan, men detta var två av skomodellens reklampelare. Jag njuter varje gång jag numera tittar på reklamfilmen:




Det är väl inte heller någon hemlighet att Michael Jordan är en av mina stora idoler, varför denna reklam, när han spelar mot sig själv är underbar!



Den här är också otroligt bra!


Det är helt okej att misslyckas för att lyckas!


Två legender möts

Med tanke på kvällens höjdpunkt (19.00 på Svt24), Scottie Pippen befinner sig i Sundsvall och ska spela basketmatch med Dragons mot Akropol, tänkte jag dela med mig av en av världens häftigaste reklamfilmer.

Filmen är reklam för McDonalds och två av basketvärldens största, Michael Jordan och Larry Bird, skjuter om en BigMac.


Fem i rad

Nu har jag tränat fem dagar i rad. Simma. Basket. Simma. Basket. Simma.

Det sätter sina spår.

Det gör ont. Senast det gjorde riktigt ont, kan du läsa om här. Just nu kan jag inte känna en enda kroppsdel som inte gör ont. Till och med fingertoppen på höger ringfinger, men det beror på att jag skurit mig på en häftapparat.

Nu behöver kroppen vila. NU behöver kroppen vila. NU BEHÖVER KROPPEN VILA!

Ingen reaktion. Träffade Schäfern i baskethallen igår och han bara skrattade. Jag var helt slut. Försökte få honom att sätta in vikarie för mig idag men fick inget gensvar. Konstigt.

Idag ska jag hämta ut bilen förresten! Spikskon hjälper mig på lunchen, så ikväll får Muskelkvinnan tillbaka sin Toyota och imorgon åker jag till Stängnäs och besiktar mig älskade Opel, som bott på bilverstad sedan 28 november.

Nu luktar det kaffe....

I have no hangtime

Det är bara att konstatera. Jag är sjukt otränad. Uschiamej. Nu måste här tas tag i kroppen och således också knoppen. Och jag är motiverad. Sedan fem dagar. Jag har nu tränat tre dagar i rad. Söndag simmade jag. Måndag basketträning. Tisdag (idag) morgonsim.

Onsdag blir det basketträning med genomgång av zonanfall av Maken.

Torsdag morgonsim igen.

Fredag blir vilodag. Kan behövas.

Mitt "häng" har aldrig varit detsamma sedan årskurs 8, då jag lade hela handen på plankan och kunde lägga översta fingerleden över korgkanten. Sedan har det bara gått neråt.

Men igår på träningen var det makalöst. Jag hade liksom minusspänst. Jag kunde inte dribbla, ta upp bollen och sedan bestämma eller sikta eller nått. Bollen bara for. Till höger och vänster. För att inte tala om fötterna. Hela kroppen bara var bångstyrig.

Men det var kul. Lilla O är snusgalen men snart kommer hon nog in i pointguardandet igen. Jag fick slåss mot Ringklockan och Muskelkvinnan. Muskelkvinnan slog mig. Jag flåsade och fick inte alls byta när jag ville.

Det var kul! Men jag saknar att ha liiite häng iallafall...


Kille med mer häng än jag någonsin kunnat önska.

Min lilla värld del 2

Här kan du läsa om min lilla värld, för att få lite förståelse för vilka ohyggliga problem jag står inför nästan dagligen dags. Om du nu inte redan har koll på läget.

Min lilla värld blir allt mindre, även om Muskelkvinnan idag glänste och hade koll på vem i hela friden Hakeem Olajuwon är (klicka nu snällt på länken om du inte vet).

Jag läser just nu en helt grymt bra bok och jag bara sprudlar av glädje och vill, som jag alltid vill, rekomendera denna bok till någon. Oftast brukar jag kunna hitta någon att iallafall rekomendera (och även om de i slutänden inte läser böckerna, så kan de ändå vara intresserade av vad de handlar om) de konstiga böckerna jag läser till, men den här kan jag inte ens komma på en endast lite en som skulle vilja. Förrutom Amerikanskan vi hade här för två år sedan. Hon kunde allt!

Vad läser jag nu då? Jo:
Tip-Off: How the 1984 NBA Draft Changed Basketball Forever

"Tip off: How the 1984 draft changed basketball forever" av Filip Bondy. En bok som handlar om just det, NBA-draften 1984 (vet du nu inte varför draften detta år var så speciell, så klicka på länken) och hur det förändrade basketvärlden. 260 sidor på engelska som handlar om hur NBA såg ut innan, hur fem olika spelare presterade på college innan draften, hur de lag som hade tidiga pick tänkte, om dagen "D" och om hur det gick sedan för dessa fem spelare. Har nu 23 sidor kvar och hade jag inte en massa andra böcker att läsa, skulle jag nog läsa igen.

- Andra intressanta böcker? Jag fortsätter nog läsa, det kan ju komma något bra boktips här.

Så sitter du kanske just nu och tänker. Tyvärr gör jag dig nog besviken, även om jag är lycklig för vad som komma skall:
Raise the Roof  Season on the Brink

Den första boken är skriven av Pat Summitt, kvinnlig coach på University of Tenneessee. Den vill jag läsa för att jag tidigare läst en bok av Geno Auriemma, coach på UConn och han skrev i sin bok att han tyckte inte så bra om denna Pat Summitt. Därför måste jag läsa för att få redan på hur hon tycker och tänker basket. Auriemmas bok införskaffade jag för att jag läste någonstans någon gång att han som coach var väldigt speciell och då blev jag nyfiken.

Den andra boken handlar om en endaste säsong med collegelaget Indiana Hoosiers (1985-86). En bästsäljare i USA, detta på grund av lagets kontroversielle coach Bobby Knight. De flesta anser att han är lite knäpp och extrem och jag håller med, även om min bild av honom ändrades när jag läste hans bok "Knight - My story" för något år sedan. Denna bok (A season on the brink) gick förresten på tv som film häromveckan innan jul. Då spelade James Lafferty från "One Tree Hill" en av huvudrollerna som Steve Alford (ännu en lärorik länk).

Denne Steve Alford spelade för USA i OS i Los Angeles 1984 och vann guld tillsammans med bland annat Michael Jordan. Samme Jordan blev 1984 draftad som nummer 3 i NBA-draften som den första boken handlade om.

Cirkeln är sluten.

23 sidor kvar innan Pat ska få säga sitt!

Det viktigaste är inte att vinna, utan att delta!

Just det.

Detta försöker jag få Sexåringen att lära sig och det blir bättre och bättre, även om det går långsamt.

Själv gillar jag inte alls att förlora, men när jag väl gör det, gör jag det med god min. Som barn ändrade jag, enligt min mor, spelreglerna i alla spel så fort jag misstänkte att jag inte skulle stå som vinnare i slutet.

Har man bara deltagit, borde man ibland få vinna och därför vann alla som deltog i den mystiska bildtävlingen häromdagen.

- Bildtävling? Vilken bildtävling? Här har inte setts till någon bildtävling!

Näe. Alla fick inte vara med. Alla fick således inte chansen att gissa vad nedanstående bild föreställde och VARFÖR denna sak var på denna plats.
image678
"Det är en fågel!"

"Nej, det är ett plan!"

Nej, det är en superba... tv-antenn. Så långt hade alla rätt som deltog. I svarsordning: Gudmodern, Spikskon, Knyppelfröken, Lilla O och Muskelkvinnan (Moppetanten förstod att hon fått en bild men hon tappade bort den och önskade istället gott nytt år som svar).

VARFÖR hänger det en tv-antenn i taket? De flesta gissade att den hängde där för att vi ville se ett SPECIELLT program på tv:n och det stämde inte exakt.  Lilla O gissade på att det var för att få bra bild på tv:n i Petiknäs och det var inte heller exakt rätt. Muskelkvinnan trodde att det var en torkställning för strumpor och att antennvågorna fungerade som infravärme. Absolut inte exakt rätt.

Det analoga nätet har släckts ner även i detta paradis. Redan innan fanns det problem med SVT2 och TV4, radiokanaler och framförallt alla mobilnät utom Telia. Med en digitalbox kan man se alla gratiskanaler, nästan överallt. Utom i Petiknäs. Där saknas TV4. Pappa skickade således mamma att köpa en ny superantenn med förstärkare och så snart det monterats och kopplats till boxen, så fanns både TV4 och TV6. Då låg antenn på golvet med stod av vardagsrumsbordet.

Detta var lite opraktiskt när man ville röra sig i rummet, så mamma och pappa fixade med gemensamma krafter lite snöre och en upphängning i taket.

Svaret var alltså att antennen behövdes för att få in TV4 och att den hängde just där, berodde på att den var i vägen på golvet.

Pappa säger att han i framtiden ska montera den på utsidan av huset men att det är ingen brådska.

Nu till priset. Första, och enda pris, var en middag hemma hos mig. Därför bjuder jag nu in alla som deltog med ett svar på frågan, på middag imorgonkväll kring klockan 18. På menyn står troligen stek och potatisgratäng.

Förresten. På tal om mat. Jag måste rekomendera en otroligt bra kokbok:

"Full kastrull" heter den och den är för unga kockar och eftersom jag hittar tokmycket i den att laga, så är jag således ung! Tada! Sen att det är en gammal klasskompis som gjort den, gör saken ännu bättre. I min värld. Jag känner alltså en kändiskock! Inte för att jag träffat honom så herrans massa gånger sedan vi gick ut gymnasiet, men han får ändå finnas med på listan över kändisar jag känner.

För övrigt känner jag också en tjej som två gånger åkt hiss med Larry Bird. Om ni nu glömt bort det.

Snö, snö och åter snö

Igår hade vi ca 16 minusgrader hela dagen.

Igårkväll snöade det.

Idag på morgonen skottade jag uppfarten på vårt eget hus innan det bar av på lite pulkåkning i backarna. Sonen ville åka på planmark och Maken ville åka i branta backar. Han åkte hela vägen ner till Rengårdsbäcken från landsvägen.

Ett besök på lanthandeln gjordes idag igen. Åtta bilar på plats på parkeringen när jag kom, sex av dem var Volvo-bilar och fem av de Volvosarna var från 240-serien.

Ljust ute mellan nio och femton ungefär. Nu är det beckmörkt.

Jag njuter.

Kommer åter till Världsmetropolen på onsdag, regn och plusgrader enligt rykten. Där hemma är allt som vanligt så när som på att Lilla O har slutat snusa och blivit galen och hon promenerar varje dag med Muskelkvinnan. Fem dagar i rad nu. På väg mot nytt motionsrekord kanske?

Kanske måste jag också börja motionera snart igen. Byxorna kniper...

Hemma

Jag undrar om det finns någon härligare känsla än att komma "hem". Det är helt underbart att få tillbringa tid i barndomshemmet med omnejd.

Igår var jag och Godmodern varit en sväng på stan. Vi gick förbi alla butiker minst en gång. Gudmodern ville shoppa en massa och komma hem med tonvis med påsar. Hon handlare inget. Jag köpte en kokbok, nyutgiven, av en gammal klasskompis.

Idag tog jag med Maken på stan och ett traditionellt besök på Frasses.

Sexåringen njuter i sällskap av Morbrodern och spelar Wii så fort tillfälle ges. Dock har Sexåringen liiite svårt att förlora. Men ack så nyttigt det skulle vara om Morbrodern inte var så snäll hela tiden. =)

Treåringen bubblar som aldrig förr och man har svårt att hinna med i vändningarna. Ettochetthalvåringen pratar som om hon vore nio och har lärt sig säga "Na na na na na na" på "Skvaller-bytta-bing-bång"-melodin.

Jag njuter.

Imorgon vär det av till Petik. Underbart.

Mot kallare breddgrader

Om nästan exakt fem timmar avgår tåget som ska ta Maken, Sexåringen och mig själv till norr och min barndoms hemtrakter. Familjen väntar och så gör också vårt hus i Petik.

Ska bli underbart!

Förhoppningsvis återfår jag bloggandan efter nyåret!

Rapport från en alternativ idrottsgala

Fredagens personalfest gick i idrottens tecken. Festkommittén bestod av en basketspelare, en domare och en fotbollsspelare. Kollegorna bestod av 31 stycken i varierad klädsel.

Domaren skulle ha koll på att alla följde reglerna för kvällen och hade jag fått bestämma hade följande trio åkt ut direkt:
image672
Chelsea, Wales och Färjestad.... Behöver jag säga något mer?

Kvällens mat bestod av grillbuffé. Vissa åt mer än andra.
image673
Här ser vi när EttanEtt tar mat första gången.

image674
Och här är tredje gången. Hon påstod att hon tog väldigt lite varje gång för att fylla sitt stämpelkort, men det synade domarbordet snabbt.

Verksamheten består av två delar: skola och förskola. I något läge började Ännänänäs hetsa till sång och spextävling, vilket ledde till långdans av förskolan.
image675

Kvällens masstart vanns av bordet längst, längst in, vilket var helt osanolikt eftersom de hade längst löpsträcka. Men det fanns omständigheter som talade för dem:

1. De som satt vid långbordet hade ett herrans långt bord att springa runt.
2. Vid domarbordet satt tyvärr domaren som inte förstod att han fick delta.
3. Det fanns fler som inte greppade reglerna: Ännänänäs sprang ett var runt ALLA bord.
4. Vinnarbordet bestod av bland annat två orienterare som hittar bra.

Prisutdelning skedde även på denna gala: Årets kvinnliga och årets manlige idrottsprofil utsågs. Överraskande vanns det första priset av Lill-Schäfern och det andra av Stor-Schäfern.

Även jag fick pris! Schäfrarna gick upp och höll ett tårdrypande tal med motivering som handlade om framtida hjälp och den som skulle få priset fixade saker överallt.

JAG fick pris som Årets Hjälte!

image676
En förbandslåda! Tro nu inte att jag fick detta pris utan ironi och skoj. Här handlade det inte om annat än att jag fick betalt för gammal ost och förtjänade det.
image677
Dubbel uppsättning musfällor och Schäfrarna skrattade sig tårögda. Storyn bakom får jag berätta en annan gång. Men, med tanke på detta pris, så hoppas jag att jag får chansen att anordna nästa fest på jobbet också. Schäfrarna har en innestående!

I don't need another hero!

När jag pluggade i Uppsala och var en glad student och delade lägenhet med Gudmodern, var vårt hem öppet för alla. Vänner, bekanta, kreti och pleti åt mat, sov och umgicks hemma hos oss. Veckans alla dagar, dygnets alla timmar, alltid fanns det utrymme för andra. Vi hade inneboende kortare och längre perioder, vi bodde mellan två och fem personer i denna fyra, beroende på årstid. Vår och höst var trängre beroende på roddsäsong och inneboende Barrolainen, som huserade fritt i klädkammaren.

Det här tyckte jag var mycket trevligt och tycker fortfarande att det är kul att ha folk hemma, oavsett om det är Lillebror en helg, Sjuttonåringen ett par veckor eller goda vänner på mat en kväll. Jag delar gärna med mig av det jag har och inget gör mig lyckligare än glada människor på besök i mitt hem.

Jag räknar inte med att alla jag värnar om, ger mig samma sak tillbaka. Jag räknar inte heller med att alla har möjlighet att bjuda till på samma sätt. När någon hjälper mig eller tar hand om mig eller de mina, blir jag salig av lycka.

Jag har haft inbrott i min bil. Natten till onsdag, sabbade nått pucko mina möjligheter att ta mig runt i livet, genom att knacka en ruta, sabba lås, tanklock och ratt. Bilen bor numera på verkstad och har för avsikt att stanna där minst 14 dagar. Jiho.

Att GÅ med sonen till skolan varje dag, är inget problem, eftersom skolan ligger 273 meter bort.

Att GÅ till jobbet, är ett problem, eftersom jobbet ligger 11 000 meter bort enkel väg. Drygt.

Att åka buss till jobbet, är ett problem, eftersom jag jobbat på landet och bussar kryllar det inte av.

Vad göra? Hyra bil är tokdyrt. Samåka är hopplöst. Cykla är halkigt. Låna bil är svårt eftersom alla som har bil, använder sin bil dagligen.

Utom Muskelkvinnan. Hon har två bilar och kör knappt en. De åker hellre buss och tåg. Jag har alltså fått låna Muskelkvinnans ena bil på obestämd framtid! En grymt snygglo Toyya som är helt underbar att köra.

Detta har hänt förr. När kamremmen slog sönder hela pianohuset på min kära Opel, fick jag låna en annan bil av Muskelkvinnan.

När min förra lägenhet stambyttes för fyra år sedan, så fick jag bo hos Muskelkvinnans gästrum i sex veckor.

Mängden värme och omtanke är sällan skådat i denna mängd. Lilla O tog med sig hela familjen och bodde hos Muskelkvinnan ett par månader när golvet bildas upp i hennes hus. Och antalet barn från grannskapet som titt som tätt äter frukost, lunch, middag och kvällsfika hos Muxkelkvinnan är oräkneligt.

Kan bara säga: WOW! Min hjälte!

"Å längst ut hänger man en mask!"

Basketen i mitt liv har fått en helt ny dimension, nu när jag återupptagit tränarsysslan. Jag kommer inte vinna SM-guld och inte heller bli omskriven i världspressen. Inte ens lokalpressen kommer uppmärksamma mig. Eller mitt lag. Men oj vad vi har roligt!

Pojkar och flickor som är mellan tre och sex år, har en helt annan värld än vad lite större basketspelare har. Jag säger "basketspelare" fastän de knappt vet vad sporten går ut på, eftersom det är precis vad de anser att de är. BASKETSPELARE.

Man får liksom lägga allt man lärt sig under sin tränarkarriär på hyllan och vända på det ett par gånger. Att passa till varandra i laget är bara att glömma, de vågar inte fånga basketbollarna. Detta fastän vi har microbollar. Alla passningsövningar sker tillsammans med respektive mamma eller pappa.

"Dribbla" bollen, gör Zlatan, så här läggs bollen på golvet och sparkas på. Dribbla med händerna är ju hands!

Idag pratade vi basketspråk igen. Detta gör jag med mina adepter varje träning, för att de ska få lite teoretiska basketkunskaper. Vi repeterar och repeterar varje träning var mittlinjen är, var baslinjen finns egentligen (vi har en så liten hall så att baslinjen är väggen). Korgens beståndsdelar pratar vi också om. Brädan bakom korgen som är vit med svarta kanter heter "planka". Det orangea som sitter på plankan är "korgen". Vad heter då de där vita trådarna som hänger ner från korgen?

Efter många om och men, kommer de fram till att det var ju NÄTET! En treårig flicka räcker då upp handen och säger:

- Och längst ut ska man hänga en mask!

Jag längtar redan till nästa söndag!

Jag har upptäckt en ny generation

Jag har nu tvingats inse, att det finns en generation mellan mig, som är 31 år, och sonen, som är 6 år. har haft svårt att förlika mig med detta, men de senaste veckorna har detta slagit ner som små bomber.

Detta tack vare Sjuttonåringen. Hon gör praktik i Världsmetrolpolen och har bott hemma hos mig i sex veckor. Första gången detta otäcka med min ålder inträffade, pratade vi om hur kul det är att Sverige sätts på världskartan och Sjuttonåringen pratade om någon ung skådis som hade varit på besök. Jag säger då följande:

- Larry Hagmans fru är ju svenska också.
- Larry vem?
- Larry Hagman. JR i "Dallas" du vet.
- Dallas?
- Ja. Tv-serien Dallas.
- Näe. Jag vet inte vad du pratar om.

Ett annat tillfälle var i morse då jag skjutsade henne till jobbet. Radion spelar och plötsligt hör jag välbekanta toner.

- Åh! Brian Adams!
- Va?
- Brian Adams. Den här är SÅ bra!
- Va?
- Jamen hör du inte? Det är ju "I do it for you".
- Mhm. Jaha.

Sedan lämnar hon bilen framme vid jobbet. Taktiskt svar det sista, hon har lärt sig att jag glömmer bort hela hennes generation. Allihopa finns liksom inte. I min lilla värld, har alla sett Dallas, alla har dreglat över Tom Cruise i "Top Gun" och förknippar honom inte alls med Katie Holmes från Dawsons Creek.

Alla såg också "Dirty Dancing" på bio och alla vet precis att "Nobody puts Baby in a corner"...

Jag är alltså tredje generationen just nu. Sjuttonåringen och hennes kumpaner, andra generationen och Sonen, tvingas att titta på "Fablernas Värld" på vhs tillsammans med sin nostalgiberoende mor, han tillhör första generationen.

Jag upphör aldrig att förvånas över att jag hela tiden påminns om att min värld är väldans liten och allas världar levs samtidigt och paralellt och innehåller helt olika saker.

Festfixeri igen!

Som av en händelse ramlade jag in i festkommittén på jobbet i år igen. Det blir en hat trick! Måste ju vara meriterande? Har fått en ny högerhand i Mådan, vilket känns väldans betryggande! Vänsterhanden Essesskåaren ligger bra till så länge de ligger långt ner i tabellen.

Temafest som (nästan) alltid när jag är inblandad, förra året var Oscarsgala och i år kör vi en "alternativ Idrottsgala". Riktigt kul måste jag säga det är när festfixarådran börjar dunka!

Schäfern har redan lagt ribban med ett mail om att jag inte får ringa numret för akuta ärenden när vi har en musfälla som måste tömmas. Detta mail till hela personalstyrkan. Detta innebär att han har bestämt nivån för festen tycker jag!

Förra årets fest kan du läsa om här och här.

Temafester är min melodi och tidigare har jag (tillsammans med mian käpphästar) ordnat bland annat:

- Drinkfest (hopplöst när deltagarna har dåligt spritsinne)
- Moviestarfest (Tina Turner hade så långa naglar att Charlie Chaplin fick hjälpa henne att dra upp strumpbyxorna efter toalettbesöken)
- Beachparty (grodmannen hade lite svårt att ta sig ur taxin i full utstyrsel)
- Bröllopsfest (två brudgummar, en brud och en av gästerna somnade i kastrullskåpet)
- Sällskapsresan (vojne....)

Fortsättning följer.

Har dock lovat Asgarvet att INTE detta år säga något om att jag har "skitkul på jobbet". Alla fattade tydligen de femtioelva gånger jag berättade det redan förra året.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0