Sleepless in Världsmetropolen - tandläkarrapport (Uppdat.)
Hur gick det då? Vet inte. Varken jag eller tandläkaren vet ännu. Jag är nämligen fortfarande tokbedövad i hela vänster ansikte. För säkerhets skull har jag ätit middag fast man inte ska äta när man är bedövad. Vil inte riskera att jag inte kommer kunna äta när bedövningen släppt för att jag kanske fortfarande har skitont.
Hur gick det då? Jo. Tandläkaren skrattade åt mig när han såg mig. Jag led. Jag har lidit hela dagen och en timme innan 14.40 kom magontet. Tandläkaren försöker förklara för mig att jag ska hälsa på honom lite oftare, men jag vill verkligen inte det. Inte på en endaste liten fläck.
Upp i stolen och gapa. Han blåste med vatten och luft, han tog hovraspar i alla de former och rispade och raspade. Allt han fick till svar, vad han är gjorde var:
- AAAJJ!
Snart konstaterar han att jag har väldigt, väldigt ont, oavsett vad han gör. Därför bedövar han min vänsta överkäke med tre sprutor. Han ger sig på den tand vi alla tror spökar och upptäcker att den inte alls spökar som det verkar. Han bedövar min vänstra underkäke med lika många sprutor och ger sig på den halvt synliga visdomstanden. Liiitet hål. För litet för att åsamka mig denna smärta. Dock behövs tre sprutor till och två svängar till väntrummet innan han får tillåtelse att stoppa in borrmaskinen i min mun.
Han var fundersam hela mitt 1,5 timmes långa besök. Han petade, mekkade, tittade och röntgade en herrans massa bilder. Tandläkaregrannen kom in för att hjälpa till. De vända röntgenplåtarna upp och ner. Utan resultat. Han kunde inte vara säker på att han hittat roten till allt ont. Däremot försökte han hela tiden vara social och föra ett samtal med mig där jag låg med tre gummihandsklädda fingrar i munnen, en sugarsnigel, en borrmaskin och en spottsugare.
- Ska du jobba imorgon?
- Hnohno.
- När börjar du?
- Hatt höe hio.
Och så vidare.
Fortfarande i detta nu, en timme och fyrtio minuter efter att jag lämnat tandläkarmottagningen, har bedövningen inte släppt. Inte ens funderat på att släppa.
Uppdatering.
Smärtan är bort. Helt till och med tror jag. Fast jag är lite rädd för att äta och kanske upptäcka motsatsen. Fast just nu gör det noll ont. Jiho!
Jag ber verkligen om ursäkt. Förlåt.
Men det här var det roligase jag har läst på länge.
Tack och förlåt.
"Hatt höe hio."
Hihihi.
RoligasTe menar jag. Men jag har vårt att koncentrera mig.
/Den som aldrig någonsin har haft hål.
Ojdå, Svårt menar jag. Vårtor är en helt annan sak. *ÅH!*
Muskelkvinnan: Tycker du ska prova själv: Stoppa in borrmaskinen, tre skruvmejslar och en hammare i munnen och försök föra ett klokt samtal med Bästisgrannen.
Ojojojojojojoojojojojj, jag kan bara föreställa mig gummihandskarna, sugarsnigeln igång på turbo och reservaggregat efter 1,5 h å så stackars du i mitten. Var har du hittat den där tandläkaren ;)
Jag ryser...
Shortsie: På bokstaven "A" i telefonkatalogen för fyra år sedan. Trodde jag skulle ringa hundra olika innan jag hittade någon med en röst jag trodde jag kunde lita på, men träffade rätt på första försöket.
Mirjam: Jag rös. Och frös. Och svettades.
Jag är livrädd för tandläkaren!!!!!!!!!!!!
